Väntan, väntan

Du som följer vet att jag just nu mest går och väntar. Väntar på att något ska hända i min röttersökning. Något, vad som helst, som kan berätta något om mina biologiska rötter. Det finns mycket information om hur ofta vi svenskar rör våra mobiltelefoner på en dag och om hur länge, hur mycket och till vad vi använder dem till. Från olika källor kan jag läsa att svensken rör mobilen mer än 2600 gånger på en dag. Och i snitt spenderade jag, enligt uppgifter i min smartphone, 10 procent av min tid vid min mobilskärm den senaste veckan. Och ja, jag har mer eller mindre stenkoll på min skärm konstant. Jag har mobilen liggande på skrivbordet på kontoret och hemma har den en plats där jag lätt kan se den i princip hela tiden. Kanske lite väl många, men varje gång jag hör det där burrande ljudet väcks ändå Fortsätt läsa

Hjälp. Jag har inte skrivit… nu igen

Skriva. Jag tänkte att jag skulle skriva. Lite eller mycket eller i alla fall nåt. Nu när det äntligen blev helg. Jag hade två dagar utan planer. Inga barn hemma i huset och hoppet sa att nu ska det ske. Nu kan jag äntligen hinna med att skriva. Lördag gick. Vi åkte ut i naturen och promenerade. Lyssnade på bäcken som rann genom isen. Fotade trädstammar, vårtecken och varandra. Vi gick bredvid varandra och jag fick hålla honom i handen. Min kärlek. Jag blev åksjuk i bilen. Vi åkte hem och låg på soffan. Glömde äta mat. I ett tappert försök öppnade jag ett dokument. Skrev några ord om saker som dök upp. Kände att det kanske är det jag vill skriva om. Tittade inte åt det andra. Det som jag egentligen skulle skriva på. Inga ord att räkna. Vi tittade på play och sen hade dagen gått. Det blev söndag. Jag hade Fortsätt läsa

Varför skriver jag idag?

Efter en fullproppad dag med aktivitetsplaner, lathundar, filmning, möten, webbuppdateringar och sociala medier kommer jag hem och undrar hur jag tänkte när jag tidigare under dagen bestämt mig för att skriva efter jobbet. Varför skulle jag vilja det när jag suttit vid datorn nästan hela dagen? Hur ska jag orka tänka nåt mer efter att ha proppat varje cell i hjärnan full med information och samtidigt dränerat samma celler på nya idéer och funderingar? Men så tar jag en kort promenad och tankarna börjar virvla. Jag söker efter något att skriva på men vill samtidigt njuta av luft i mina lungor och testar ett tips jag fick om att “lägga” saker på olika kroppsdelar, för att minnas dem. Och när jag kommer hem funkar det faktiskt. Jag tar den där tanken jag placerat på ena axeln under min promenad och sätter mig ner och börjar skriva. Inget speciellt, bara ord. Och nu Fortsätt läsa

Genpoolens och platsens betydelse

När jag var liten brukade jag drömma om att vara lik någon. Lik någon på riktigt. Genom blod. Jag ville jämföra mina krokiga tår med någon och kunna säga att våra tår var varandras. Jag kände mig halv för att jag inte kunde göra det. Idag kan jag det. Jag har två fina fina ungar. Av mig producerade. Ena har min näsa och mina lockar i nacken. Andra har de mandelformade ögonen och mina hårda öron. Nu är de här. De är jag och jag är dem. Men på senare tid har det, trots att jag nu har min genpool (relativt) säkrad här och nära, slagit mig att mitt ursprung inte är härifrån. Jag är fortfarande född i det där varma landet långt bort där ingenting är som det är här. Åtminstone inte särskilt mycket. Att jag nu har mina gener här förändrar inte att jag fortfarande har något där också. Det har Fortsätt läsa