Kategorier
Familjeliv

Essa är här – en förlossningsberättelse

Ja, så kom han till slut. Essa.
Den 9 december 2017.

Det här är mitt försök till förlossningsberättelse. För när vore en bättre tid att skriva en, än när en precis gått igenom en. Förlossning alltså.

Det har gått två månader sedan födseln redan men texten skrev jag, eller påbörjade i alla fall, när Essa var bara ett par veckor.

När jag börjar tänka på hur jag vill skriva den här berättelsen så kommer det först ingenting. Det gör mig ledsen. Det är en sådan speciell och fin upplevelse och jag känner så mycket i kroppen. Och framför allt i hjärtat. Varför är det så svårt att fånga det i ord? Men jag trugar och knåpar ihop några av de lösa trådar som hänger och slänger i min dimmiga ammande hjärna.

Det första jag berättar. Inleder med. När någon frågar mig om förlossningen är att det gick snabbt.

Så.

Det gick snabbt. Alla faser bakades ihop på nåt sätt och från att vattnet gick till dess att han kom tog det mindre än fem timmar. Men för att göra en kort historia lite mindre kort så tar vi det lite mer från början.

Jag väntade alltså mitt tredje barn och Sebastian sitt första. Så tillsammans förberedde vi oss som inför ett första barn. Och det var så mysigt att ta alla stunder vi kunde och fokusera helt på varandra och på den lilla bebisen som faktiskt växte i mig. På många sätt såg jag också förlossningen som en första eftersom det var så längesedan och så här i efterhand känns det väldigt positivt att jag tänkte så.

Vi gick på föräldrautbildning och profylax. Vi besökte lasarettet. Vi sög i oss all information vi kunde hitta. I böcker, foldrar och appar och på nätet.

Både Love och Adam var snabba förlossningar. Adam kom i princip nästan i bilen på väg till sjukhuset. Och någonstans i kroppen kände jag väl att det fanns en ganska stor möjlighet att det skulle gå snabbt även den här gången. Men jag ville liksom inte jinxa något utan försökte ställa in mig på och samla kraft inför en utdragen och kämpig förlossning. Särskilt som vänner och bekanta men också barnmorskan sa att tredje barnet kan vara en luring. Och även om det gått snabbt med de andra så behöver det inte alls göra det med trean.

”Dessutom är du ju myyyycket äldre nu och det kan också bli helt annorlunda med ny pappa och allt.”

För att sammanfatta var vi beredda på en förlossning som skulle dra ut på tiden. På 30 timmars vankande i sjukhuskorridoren. Vi hade en peppig spellista med våra mest kärleksfulla och ösiga låtar sparad på spotify. Förlossningsväskan var preppad med tidningar och böcker. Nötter och godis. Hela släkten hade gjort sitt bästa och tippat bebis födelsedatum och kalendern var full av troliga datum. De flesta tidigt i december.

Och.

Det är natten mellan fredag och lördag den 9 december 2017. Fem dagar före beräknat datum. De stora barnen sover i sina sängar och det är första dagen på varannanveckan. Så fort jag blev gravid började jag nojja på hur vi skulle göra när det väl blev dags. Jag var helt inställd på att det skulle hända på natten eftersom det gjort det med de andra. Men när skulle vi ringa vem? Skulle vi be Love och Adams pappa komma till oss eller lämna dem på vägen till sjukhuset? Knacka på grannen? Vi hade en plan, men det hindrade inte mig från att nojja lika mycket ändå.

Klockan 01:00.

En fingerknäppning. Jag öppnar ögonen. Jag är klarvaken och vet att jag måste kissa. På väg till toaletten känner jag att jag redan kissar och tänker men oj, det här blev ju lite fel.

Ligger i sängen igen och nojjar på om det kanske kan vara dags. Jag har alltså inte förstått att det är vattnet som gått utan tror fortfarande att jag kissat på mig. (Knäppt! Klart som sjutton att det var dags!)

Men i alla fall. Jag ligger där. Förvärkar och sammandragningar har jag haft mycket från vecka 30 och jag känner ingen direkt skillnad nu. Tänker att jag inbillar mig. Men jag väcker Sebastian och ringer till förlossningen ändå efter en stund. En väldigt bestämd barnmorska säger att det inte riktigt låter som om det är på gång ännu. (Note to self: Jag måste verkligen träna på det där med att vara tydlig i min verbala kommunikation). Jag ska ringa igen på morgonen om inget händer under natten för att boka tid för kontroll av vattnet. Jag är inte särskilt påverkad vid det här laget och vi tänker att det nog var falskt alarm. Sebastian somnar. Jag somnar inte.

Klockan 03:00

Jag fortsätter kissa på mig och någonstans under tiden inser jag att det nog faktiskt verkar som att det är på gång på riktigt ändå… Till slut väcker jag Sebastian igen. Nu vill jag åka in. Jag ringer förlossningen igen. Jag är fortfarande inte särskilt påverkad men för att de ska låta mig komma in gör jag mitt bästa för att det ska låta som att jag har lite svårt att andas. Det låter nog mest som om jag håller på att sätta nåt i halsen. Barnmorskan säger till slut att jag ”kan väl komma in om jag känner att jag inte vill vara hemma längre. Sebastian ringer Love och Adams pappa som kommer så fort han kan. Eftersom han vet hur snabbt det gick när Adam föddes säger han att vi kan lämna dörren öppen. Men jag vill gärna vänta tills han är på plats och placerar mig i hallen för att vänta medan Sebastian slänger ner de sista grejerna i förlossningsväska, fixar med babyskyddet och allt sånt där. Adam vaknar mitt i tumultet och kommer ner och sitter hos mig. Jag säger mellan värkarna, som börjat tillta nu, att pappa är på väg eftersom vi ska åka till förlossningen.

”Är det sant?! Kommer ni ha en bebis med er hem när ni kommer tillbaka?”

”Ja, jag tror det”, pustar jag, håller mig i räcket och försöker ta mig an värk efter värk.

”Gör det så ont mamma?”

”Ja (inandning. Ett…) det gör ganska ont (snabba utandningar. Två. Tre. Fyra…)

Lite oklart vad som händer och hur snabbt nu men allt verkar klaffa och vi kommer oss iväg till sjukhuset.

Klockan 05:00

Jag ligger på sjukhusbritsen. Jag har fortfarande min svarta klänning på mig. Alla remmar och grejer är kopplade på magen och jag tror att jag börjat djupandas ordentligt nu. Eftersom jag hade bakterier i urinen tidigt i graviditeten har jag fått antibiotika. Den ska egentligen verka i två timmar. Det kommer den inte hinna göra konstaterar barnmorskan. Några andra saker som ger mig en fingervisning om att det nog inte kommer bli så mycket vankande i korridoren trots allt.

  • Jag är öppen åtta centimeter.
  • Sebastian får inte lov att gå och flytta bilen.
    ”Det kan hända snabbt här förstår du”.
  • Barnmorskan säger att snart kommer det komma en bebis.

Med hjälp av profylax- och yogaandning tar jag mig igenom värk efter värk. Min första förlossning hade jag ingen vidare kontroll över min reaktion på smärtan och förlossningens förlopp. Jag kände mig dåligt förberedd. Jag ville helst bara krypa ifrån mig själv och smärtan tills det hela var över. Andra gången liknade den första men gick mycket bättre eftersom jag ändå visste lite vad som väntade mig. Men att jag skulle få vara med om en förlossning som kändes så bra som denna tredje hade jag bara kunnat drömma om. Heja profylax.

Jag ligger på sidan. Drar höger ben närmre bröstet när jag krystar. Kramar Sebastians hand det hårdaste jag kan. Hans ord och blick lugnar mig som alltid. Han säger i efterhand att jag vid ett skede tittar nästan rakt igenom honom med en slags tom svart blick. Det var precis innan han kom ut. När bandet av smärta spändes hårdare. Hårdare. Blixtrade genom underlivet. Drog och förlamade. Jag fann en enorm styrka av att ha Sebastian där öga mot öga. Men när det var som värst hämtade jag kraften inifrån. Och i varje andetag stannade jag kvar. Lite längre och lite djupare ända tills han kom.

Tid för födelse.
Klockan 05:44
Essa är här och idag blir han två månader gammal.

img_3600

Kategorier
Okategoriserade

Gick och såg en film – om att vara adopterad

Igår var jag på bio. En förhandsvisning av filmen De ensamma av Osmond Karim. En film om adoption och om att vara adopterad. Jag tvekade och visste inte om jag orkade, men tack vare en spark i baken så insåg jag att jag ju gärna ville se filmen och att det kanske kunde vara värt mödan. Jag visste att det skulle kännas mycket och att jag förmodligen skulle börja gråta. Så som jag gör när saker känns.

Filmen är en dokumentär på ungefär en timme. I filmen intervjuar Osmond ett kanske 10-tal personer som blivit adopterade och som nu blivit vuxna. Filmen handlar om den ensamhet som många adopterade känner och behandlar problematiken i att vara icke-vit svensk. Om att identifiera sig med att vara svensk, men att rent kroppsligt vara icke-vit och att i det känna en sorts raslig ensamhet.

Personerna i filmen beskriver bland annat motsägelsefulla känslor av att förväntas vara tacksam och samtidigt bära på en känsla av otrygghet. Carolina är en av de adopterade och en stor del av filmen handlar om hennes berättelse. Om hennes känslor av att växa upp som adopterad men också om hennes svenska föräldrar och hur det gick till när hon fick kontakt med sin biologiska mamma.

Jag tyckte om filmen.

Jag råkade höra en person som efter filmvisningen sa att hon inte kände igen sig i filmen och hon sa lite besviket ”varför tog de inte med någon av de glada?”

För mig var det tvärtom. Jag kände igen mig i det mesta. Framför allt kände jag att filmen satte fingret på något som jag känner varje dag men inte riktigt kan förklara. Självklart kan det bli fel om en generaliserar och säger att det är så här för alla som är adopterade, men jag tror att väldigt många känner igen sig i de här känslorna. Det behöver inte betyda att en identifierar sig bara med det. Och det är precis det som jag tror är det som gör det så komplext. Jag ser till exempel mig själv som en glad person. Jag har det mesta jag kan önska mig. Jag har till och med ”allt”. Men jag är också väldigt fundersam av mig och jag har ofta känt mig ensam. Inte fysiskt men på andra sätt.

Det är lättare nu som vuxen. Men när jag tänker på hur jag är, hur jag känner och reagerar i olika situationer så är det många gånger som att jag känner mig tacksam, ledsen, förvirrad, vit, icke-vit, nyfiken, rädd att göra fel, lämnad, uppskattad, efterlängtad, oönskad, perfekt, på fel plats, på rätt plats… allt samtidigt. Kanske inte konstigt om känslorna är svåra att hantera ibland.

Det fanns många små detaljer i filmen som kändes viktiga för mig. En av dem var när en av tjejerna pratar om hur omgivningen ofta säger att du har ju allt, Sverige är ju så tryggt, hur kan du inte vara lycklig?

– För att det inte är tryggt för mig, säger hon då som svar på sin egen fråga.

Efter filmen var filmskaparna på plats och även Carolina från filmen. Hon pratade en del om det här såret som faktiskt finns i kroppen och hon uttryckte det som att spåren av att ha blivit lämnad sitter på cellnivå. Jag vet inte riktigt hur hon menar, men för mig blir det mer och mer tydligt att jag faktiskt funderat mycket kring just det. Jag har blivit lämnad. Den som födde mig lämnade mig till någon annan, jag separerades från henne. Jag kommer förmodligen aldrig känna min biologiska familj, jag kommer aldrig leva ett liv i den kultur och i det land min biologiska familj finns och där jag har mina biologiska rötter. Jag har för alltid blivit någon annan än den jag föddes till att vara. Jag går i någon annans skor. Jag vet ju att det inte är sant i praktiken. Jag föddes ju till att vara jag och jag är den jag är… men känslor och tankar har för mig många gånger rört sig i sådana banor. Att det liv jag lever och det jag har här i Sverige dessutom på många sätt anses ”bättre” än det liv jag skulle haft om jag vuxit upp på Java med en muslimsk, ogift mamma gör ju också att det enda rätta att känna är tacksamhet och lycka. Det var väldigt svårt för mig att hantera som barn. Vi pratade inte om känslor på det sättet. Jag förstod inte att det var okej att känna alltihop. Jag var bara glad. Jag visste inte hur en var och visade något annat.

Att posta detta känns konstigt. Filmskaparen Osmond sa under samtalet efter filmen att en av de saker som gjorde det så svårt att prata om de här sakerna var att ingen vill ju få sin mamma att gråta. Och det vill ju inte jag heller.

Men jag försöker tänka att det inte är det det handlar om. Jag är inte för eller emot adoption. Jag är inte och jag tror inte att adopterade är olyckliga och missförstådda. Men jag tror att de där känslorna är en stor del av livet för många adopterade och jag vill gärna dela med mig av hur jag tänker.

De ensamma har premiär på SVT den 20 april.

I HD 20170317 kan du läsa artikeln Regissören Osmond Karim är tillbaka med en film om adoption

En liten tanke om skrivande och adoption

En annan sak som jag kommit på är att i alla mina bokidéer som jag jobbat på och i alla mina tankar på skrivande så har jag skrivit in att huvudpersonen kanske har en kompis som är adopterad eller att kanske det ska handla lite om att vara adopterad i alla fall. Men jag tänkte aldrig på att det var det som kunde vara i fokus.

Jag har letat och letat efter något att skriva om jag läste i något skrivtips att det viktigaste med att skriva är att du ska ha något att säga och jag har tyckt att det har varit så himla svårt att veta vad det är jag vill ha sagt.

Men en sak är ju säker. Att vara adopterad kan jag! Jag skulle till och med vilja säga att jag är ganska bra på det. Och tankar om det har jag många. Så varför inte utgå från det.

Kategorier
Familjeliv

Nu reser vi (på riktigt)

För några månader sedan skrev jag om att längta efter att resa och om vår lilla resa till Karlskrona, som ett substitut till de där långa drömresorna som har en tendens att aldrig bli av. Men nu råkar det faktiskt vara så att vi tog en titt på resekontot, slog ihop ett och ett och insåg att det faktiskt är nu vi ska göra den där resan som jag hela tiden tjatar om att jag vill göra. Det vill säga en sån där once in a life time resa.

Sen vi träffades för tre år sedan är resandet något som jag tjatat rätt mycket om. Vi åkte mycket på semester när jag var barn, men jag har ändå alltid ångrat att jag aldrig gjorde någon långresa på egen hand. En sådan där resa som alla andra gjorde. Någon åkte till andra sidan jordklotet och reste runt, en annan var au pair i Belgien, ett par drog till Indien med en ryggsäck och någon flyttade till Paris för att plugga franska. Problemet med mig var att jag aldrig hade någon sådan längtan när jag var i 20-års åldern och därför gjorde jag det helt enkelt inte. Men som sagt. Att ångra är ju dumt.

När man har två barn, hus, heltidsjobb och sånt där så är det ju lite klurigare att lösa de praktiska detaljerna med att dra till andra sidan jordklotet. Men vi har efter en del funderande lyckats få ihop det riktigt bra. Så om några veckor drar vi.

Vi ska ut och resa!
Destination: Indonesien, Bali, 14 dagar.

Jag har tidigare varit i Indonesien en gång. Då åkte jag, mamma, styvpappa och moster på rundresa på Java och sedan solade vi en vecka på Bali. Då var jag 19 år och hade precis tagit studenten. Det var en riktigt fin rundresa och vi fick se och lära oss massor, men jag har många blandade känslor av de där dagarna när vi reste runt i en turistbuss på ön där jag råkar vara född. Det var nog då jag började förstå att jag inte är indones eller asiat, utan svensk med asiatiskt utseende. De här tankarna har i och för sig alltid funnits i mig både före och efter den där resan. Jag har alltid vetat att ”jag kommer från Indonesien”. ”Jag kom till Sverige när jag var liten bebis” och ”min biologiska mamma hette Janda och hade nog inte råd att behålla mig”. Det har bara varit så och inte så mycket mer. Men allt blev såklart mycket starkare av att vara där. På riktigt.

En sak som kom över en ganska mycket var att se alla människor runt omkring och för en gångs skull känna att de såg ut som jag, jag såg ut som de, vi såg ut som varandra. Jag vet att jag flera gånger tänkte att någon av dem kanske var min bror eller släkting. Men den allra största känslan som infann sig var att trots att jag såg ut som dem så kändes det inte som att jag var en av dem. Och på många sätt var det en tung känsla att det inte kändes som hemma. Jag tror att jag trodde att det skulle göra det. Hemma (i Sverige) har jag alltid haft känslan att jag är svensk och på många sätt som alla andra, men ändå inte.

När jag och mamma (min svenska mamma, vilket känns så löjligt att säga eftersom det låter som om jag har mer än en mamma och det har jag ju inte, fast sen när jag tänker efter så har jag ju det…typ) pratade om resan vi gjorde år 2000 vid en familjemiddag härom dagen så berättade hon hur hon mindes en sak väldigt speciellt från vår resa i Indonesien. Det var att den inhemska befolkningen vi mötte flera gånger sa ”oh, lucky you!” när de fick höra att jag var adopterad. Mina minnen från samma resa är att de envisades med att säga ”oh, poor you!”. Jag har ingen aning om vilket de sa flest gånger och jag menar verkligen inte att det är synd om mig på något sätt. Men när folk sa så fick jag också den där känslan. Det var lite som en aha-upplevelse att känna att jag inte hörde riktigt hemma varken här eller där.

Sedan dess har jag i alla fall varit ganska ointresserad av att återvända. Jag har inte varit redo att möta känslorna en gång till. Samtidigt har jag varit nyfiken och undrat hur det skulle kännas nästa gång. Hur jag skulle hantera det. Jag vill ändå tro att det har hänt en del med mig de senaste 17 åren.

Tanken med just den här resan är mest att uppleva och upptäcka. Och såklart att göra det med mitt hjärta.

Och just nu är jag fantastiskt spänd av förväntan. Nervös. Men framför allt glad över att jag ska få åka ut på en riktig resa!

Kategorier
Familjeliv

Att hälsa på syster och att svettas igen

Vi har varit hela helgen hos storasyster och hennes familj i Lerum. Barnen har skrikit ikapp och brottats på golvet i kusinernas pojkrum, spelat minecraft och kollat youtube-klipp så ögonen förmodligen skulle behöva skärmdetoxas i minst en vecka, de har skrattat så de kiknat och bråkat bara lite. De vuxna har druckit vin, bakat bullar och stekt bacon. Vi har alla testat våra trampolinkunskaper och kvalitet på mag- och ryggmuskulatur på airhopp i Partille och vi har varit väldigt mycket lediga tillsammans. Allt sammantaget, en mycket fin helg.

Den timme vi spenderade på airhop är förövrigt den mesta kondition jag fått på hela vintern. Det var underbart att svettas igen och när jag tänker på det så har jag nog inte sprungit sen någon gång i julas. Och innan dess var det så dåligt med löppass att det knappt räknas. Jag har varit förkyld i omgångar hela hösten när jag tänker efter. Sådär ordentligt förkyld med hosta, grönt snor, ont i halsen och nu senast väste det till och med i lungorna varje gång jag vred kroppen diagonalt. Kan ju bara inte bara vara ett gott tecken.

Denna brist på rörelse har gjort att jag kämnet mig närmast förlamad. Kroppen känns som en tjock deg. På jäsning liksom. Det värsta är suget på godis. Det har varit så illa att jag fick bestämma mig för att sluta äta godis mitt i veckan, vilket bara gjorde att jag blev ännu mer sugen.

I veckan kände jag i alla fall för första gången på flera veckor att jag började bli lite bättre från förkylningen (men inte helt ännu). Därför har jag börjat fundera mer på min träning och löpning nu än tidigare och det känns peppigt att kunna börja snart. Särskilt när jag tänker på den där tjocka degen.

Planen är att hålla igång kroppen med att springa regelbundet, inga direkta distansmål men ett första stopp är vårruset i maj med tjejgänget hemma i Göteborg och i julklapp anmälde jag mig och Sebastian till Kullamannen för att hålla igång hela året plus att få en löpupplevelse tillsammans. Kanske kan jag klämma in ett millopp och träna på att få en bättre tid på milen än tidigare också.

Men. Löpningen i sig är inte något jag satsar på i år. Däremot känner jag att jag vill släppa loss kroppen igen och testa på dansträning igen. Dansen har alltid varit något jag älskar men som det är just nu kan jag inte ens minnas sist jag dansade. På måndag provtränar jag därför dansaerobic av något slag på det lokala gymmet och på söndag är det prova-på-dag på ett danshus i stan och efter det ska jag bestämma mig för om det är dans eller gym som gäller. Kroppen skriker bara jag tänker på hur skönt det ska bli att komma igång.

Kategorier
Familjeliv

En planlös helg

Första advent 2016. Den här helgen shoppade vi mest hela tiden. Och jag försökte återhämta mig efter en förkylningsvecka. Jag var till och med hemma från jobbet i två dagar, utan att jobba.

Black friday och vi bor 1 km från Väla. Det säger sig självt vart vi skulle ta vägen en helg helt utan planer och barn.

Jag lyckades shoppa kläder jag ”behövde”, nåt jag bara ville ha och kuddar till våra soffor. Köp inte kuddar på black friday, om du vill ha ett tips. Omöjligt att ta sig fram i minglet, onödigt jobbigt att klämma sig in i omklädningsrummet och du känner dig som värsta överkonsumenten (även om det är med all rätt så lite onödigt mycket).

Efter det nya kuddinköpet lagade vi middag. Stekte kött, drack rödvin i vackra glas, lyssnade på musik, tjatade inte på några barn som var tvungna att städa upp efter sig, städade upp efter oss själva (bara lite), tände ljus och drog runt i huset så där som vi gör när barnen inte är hemma.

Idag (söndag) hade barnen dansuppvisning i stan där vi samlades hela högen, mammor, pappor och bonusar, och applåderade de små liven som dansat sin första termin på dansskola och som helt plötsligt är fullfjädrade dansare (nåja).

Energinivån på dansgolvet gick upp och ner kan man säga...
Energinivån på dansgolvet gick upp och ner kan man säga…

På eftermiddagen möblerade vi om i vardagsrummet. Bästa tidsfördrivet en mörk och kall vinterdag.

img_0443img_0445 img_0450

Gilla helgen.

Kategorier
Familjeliv

När veckans första dag är fredag

Somrigaste, mest udda veckan på länge. Veckan börjar med fredag. För så är det i vårt varannanveckas liv. Byte på fredag. Det minsta barnet har varit hemma med feber, så jag hämtar hemma hos barnens pappa. Inget konstigt. Bara inte riktigt som det brukar eftersom bytet brukar ske på skolan.

Lördag är en fin dag. Börjar med ett dopp i poolen (passar på eftersom det är sån väldig sommarkänsla). Vi får besök och  fikar tillsammans. Klappar hunden. Pratar.

Sen tar vi en cykeltur till Väla. Eftersom lille har haft feber får han sitta på min pakethållare. Hur farligt kan det vara tänker jag? Det finns ju hjulskydd och han hade bara gnällt hela vägen om vi hade cyklat så det blir jättebra.

Sommarkänslan fortsätter och vi njuter vinden i håret och köper lördagsgodis på Hemmakväll. Alla glada och lyckliga. 10 meter från huset rullar jag långsamt (och då menar jag verkligen långsamt) in i sista svängen och *pang*. Cykeln stannar tvärt och ungen skriker ”jag har fastnat jag har fastnat”.

Han sitter fast med foten i mitt däck. Benet är vridet i en omänsklig vinkel och jag svettas. Lyster upp honom och cykeln för att benet inte ska gå av. ”Det här kommer nog inte sluta bra mamma” gråter han tappert  och håller samtidigt på något sätt tillbaka paniken. Det stora barnet springer till förrådet och jag ber honom hämta en skiftnyckel. I sin egna 8-åriga takt kommer han tillbaka viftandes med en tång av nåt slag och undrar om det går bra. Och det gör det faktistk. Han sätter sig i skräddare på den varma asfalten och jag ryter till honom att hålla i cykeln. Varpå han lyfter på ena handen och håller med typ två fingrar. jag ryter lite till och lilla gråter.

Jag skruvar av skruven som jag tror ska bli vår räddning men ingenting händer. Stora får gå på uppdrag igen och ska denna gången hämta en avbitartång. Jag ser mig om efter grannar att ropa på men ingen så långt ögat eller örat kan nå. Jag lyckas lyfta cykel och barn in på vår uppfart och efter tre försök har storebror äntligen hittat rätt och han knipsar som en superhjälte av en eker och lilla är fri! Han skriker högt av någon slags glädjeblandad panik och håller sig för munnen. Halt-hoppar och ramlar ihop i en hög på marken.

Resten av kvällen går ändå relativt smärtfritt. Efter att ha legat i hängmattan, doppat foten i kallt vatten, ätit upp allt sitt godis och slumrat på soffan är han vid förvånansvärt gott mod och vi bestämmer oss för att avvakta till söndagen för att se hur foten mår då.

När alla vaknat och känt efter ordentligt drar vi trots allt till akuten. Foten är rätt ok, men det blir ändå röntgen och några timmar fram och tillbaka mellan sjukhusets olika avdelningar och kulvertar. Spännande på sitt sätt men kansikte inte vår drömsöndag.

Vid ett tillfälle sätter vi oss utanför sjukhuset och väntar. Vi blundar mot den varma solen och njuter delicatoboll och festis. När blundandet tar slut ser jag något som klättrar i håret på det vackra barnet!

Så. Efter beskedet att foten faktiskt är helt ok, fortsatta skuldkänslor över cyklandet med barnet på pakethållaren och lite sömn i ögonen blir det hem och luskamm. Vi har löss allihop utan sambon.

Men vi klarade trots allt helgen ganska galant…

Måndag ringer skolan och tror att stora har feber. På kvällen spelar han och lillebror fotboll i två timmar och badar i en. Så jag kör på inte feber.

Hyfsat vanlig jobbvecka men ovanligt somrig med lunchlöpning och bad.

Onsdag ringer skolan igen när jag sitter i möte och jag trycker bort samtalet tre gånger eftersom jag inte känner igen numret. Sista gången svarar jag med meddelandet ”kan jag ringa tillbaka om en stund?” Får svaret tillbaka ”ja ditt barn har kräkts”. Mmmm. Världens bästa mamma. Japp! Kommer till skolan och han har ont i huvudet och har kräkts två gånger.

Två dagars VAB blir bonus-kvalitetstid innan nytt byte och ny (varannanveckas)vecka.

Idag är det måndag igen allt det upp-och-neriga från förra veckan känns som bortblåst. Det som var så jobbigt och knasigt mitt i är nästan helt borta nu.

Underligt.

Kategorier
Familjeliv

Familjeresa till Alcudia – extra allt

I år fyller min mamma (dessutom min styvpappa + att jag och sambon blir 35 = 70 = 140) 70 år. För att fira (mest mamma alltså) fick vi den stora glädjen att åka på en riktig familjeresa tillsammans till Alcudia, Mallorca. Jag och sambon och barnen, mormor och morfar.

IMG_0153
Så här glad kan man vara när man äntligen ska få flyga flygplan.

Upplägget var alltså; kristallklart vatten, barn som lär sig simma, pannkakor och choklad till frukost sju dagar i rad, Lollo & Bernie, fantastiska möjligheter till löpning, barnvakt, milslång sandstrand, granne med pool och hav, berg och kringliga vägar, strandtennis, strandfotboll, strand, strand, sand (överallt!), kärlek, syskonbråk, sena kvällar med bara ben, ljumma vindar, åskbyar, obegränsade mängder med pommes, coca cola, tjat och tjat, bubbel på balkongen, tid att läsa, tid att vara ledig. Det vill säga All inclusive.

Det visade sig att Mallorca verkligen var en plats att tycka om. Mycket. Av många olika anledningar.

Spontandopp och att springa på stranden

Vi reste tidigt på lördag morgon från Malmö och hade kramat mormor och morfar, installerat oss på rummet och ätit lunch på hotellets restaurang innan klockan 15. Då var vi totalt laddade för bad, strandhäng och semesteeeeeer! Tyvärr var det blåsigt, regnigt och åska i luften så det blev inte så mycket sol och bad just den första dagen. Fast vi tog en promenad längs stranden och båda barnen ”badade” med kläderna på, eftersom det tydligen är omöjligt att bara känna på vattnet med fötterna. Det blev förstås kallt att gå hem i genomblöta och alldeles för tighta kläder, men jag tror att de båda tyckte det var värt varje vattendroppe.

Efter det snörade jag och sambon på oss, eller nej förresten, vi tog på oss våra trendiga löparkläder och körde en snabb löptur (barfota) på stranden. Sanden var precis lagom hård-mjuk och jag har inte känt mig så snabb sen jag vann ett 60-meters lopp i 6:an på Röavallen, Tjörn. Eftersom barfotalöpning är någonting jag aldrig testat tidigare fick jag (inte helt oväntat) så ont i vaderna de kommande dagarna att det bara blev en löptur till under resten av veckan(!) Men barnet i mig älskade att få flyga fram i vattenbrynet och det var lätt värt varje litet uns av smärta.

IMG_0173
Vädret blev bättre! Och ömmande vader var inget jättestort problem ändå.

Mini-roadtrip till Cap de Formentor och Sa Calobra

Att resa med sina föräldrar är en väldigt bra fördel möjlighet till barnvakt. Och jag och sambon hade inte bara möjligheten att springa tillsammans utan fick även en heldag med bil då vi på kringliga vägar tog oss över bergen.

Vårt första stopp blev på Mallorcas nordligaste punkt, Cap de Formentor. Eftersom vi inte alltid är så snabba när vi turistar tog vi god tid på oss och ville efter stoppet ta oss vidare. Men det hade förmodligen varit ännu mer fantastiskt att ta sig hela den branta vägen upp till fyrhuset. Men vi nöjde oss med fantastiska vyer över berg och hav (och en liten bergsget).

IMG_0234
Fantastisk utsikt och otroligt varmt på Cap de Formentor.
IMG_0233
Kändes som en väldigt trygg plats.

Efter det svindelframkallande stoppet tog vi oss mot Sa Calobra. Vägen dit gick genom ett par mindre byar och framför allt över bergen. Det tog oss cirka två timmar att ta oss en mil och ett par hundra svängar och bara liiiite illamående senare spatserade vi i den spektakulära dalen Torrent de Parreis.

IMG_0273
I en cabbe över berget!

För att komma till Torrent de Parreis fick vi gå genom grottor för att sedan bada i viken och promenera i dalen.

IMG_0296
Grottpromenad till Torrent de Parreis.
IMG_0308
En pittoresk badvik med kristallklart vatten åt ena hållet,
IMG_0333
…och en tillsynes oändlig dal fylld av djur- och växtliv åt andra.

Den här platsen var sagolik och vi stannade i flera timmar. I dalen kändes det lite som att gå omkring i öknen, öde fastän vi inte var ensamma på platsen. När jag gick en bit för mig själv flög en fågel mot berget och några stenar rasade ner och landade i den nära på uttorkade vattenpölen som bredde ut sig nedanför berget. Spooky.

IMG_0286
En sån där stund jag önskat jag hade en segelbåt.
IMG_0401
Glad att vara jag.
IMG_0367
Jo, vi turistar nog rätt bra ändå!

Byn Pollenca hann vi bara köra igenom (vi kom igenom även om det var knappt) eftersom vi fick lite bråttom hem när kvällen började närma sig. Men jag hade mer än gärna stannat för en fika på torget, gått runt i de smala gränderna och tagit en tapas på nåt av de små haken vi passerade.

Nästa gång…

IMG_0371
Trånga mysiga gränder i Pollenca.

Strand, strand och sand… och en megafiiiiiin semestervecka!

Men det mesta av vår tid på Mallorca spenderade vi på stranden. Det var som världens största och bästa sandlåda. Det var långgrunt och sammetsmjuk sandbotten, vilket var perfekta förutsättningar för att (äntligen) kunna lära sig simma.

I morgon blir det jobb igen. Men vad gör väl det efter en sån här skön vecka.

IMG_0216
– ”Ge oss pengar!” för det gör man till de som bygger sandslott här.