Arkiv (sida 2 av 9)

Surabaya del 1: På besök i staden där jag föddes

Nu är det ett år sedan jag besökte den stora, smutsiga, hetsiga, obegripliga staden Surabaya. Min födelsestad. För första gången.

Det var egentligen ”bara” tänkt att vara en tvåveckors semesterresa på Bali, men lite i sista sekund bokade vi in ett dygn även i Surabaya. Jag ville inte leta efter något på riktigt, bara se lite av staden och känna efter hur det skulle kännas att vara där. Så ett dygn kändes bra. Jag visste inte heller om jag skulle vilja prata om det när jag kom hem igen, därför berättade jag inte för folk att vi skulle dit. Men det påverkade mig såklart mycket. Jag var så förväntansfull samtidigt som jag inte vågade hoppas på något alls. Inför besöket var jag nervös och sammanbiten.

Surabaya ligger på Java och vi visste att det skulle vara en kontrast jämfört med Bali. Det liksom bullrade och stadens karaktär kändes med en gång hård. Motorvägen hade upp till åtta filer och gatan utanför vårt hotell tre. Vägarna saknade helt trottoarer och övergångsställen och det gick knappt att ta sig fram till fots. Vi såg ett parkliknande område på andra sidan vägen om vårt hotell. De som ville gå över gatan gick försiktigt ut och viftade med armen innan de passerade. Vi lät bli det.

Lonely planet går att läsa:

Welcome to Surabaya
Your initial impressions aren’t likely to be great. Polluted, congested, business-driven, Surabaya doesn’t seem ideal for tourism.

Hur som helst hade vi ett tight schema och jag ville försöka hitta två olika platser. Huset eller platsen där barnhemmet legat och adressen där min mamma enligt uppgifterna i mina adoptionspapper bodde när jag föddes. Det var svårt att hitta adresserna på google. Det var många olika delar i gatunamnen och när jag gjorde en sökning fanns det flera adresser som liknade varandra. Uppgifterna i mina papper var inte heller helt samstämmiga. På några ställen i texten stod det gatunummer 201 och på något ställe nummer 20, vilket låg mer än en kilometer bort. Jag hade i alla fall märkt ut några olika adresser på kartan och försökte hitta en taxichaufför som kunde köra oss mellan de olika platserna och gärna vänta medan vi utforskade de olika områdena. Eftersom i princip ingen pratade engelska var det svårt att förklara hur vi menade. På hotellet lyckades vi tillslut boka en privatchaufför. Vi satte oss i den svarta blankpolerade bilen och det kändes lite som om jag befann mig i ett avsnitt av Spårlöst.

Att inte våga vara förväntansfull men ändå vara just det.

På jakt efter barnhemmet Yayasan Anak Sejahtera

Området vi kommit till var i princip inhägnat för biltrafik och kändes fint. Jag visste att barnhemmet stängt ner någon gång i början av 90-talet men jag ville ändå dit. På ett foto av barnhemmets framsida hade jag sett ett fönsterparti och en entré i mörkt trä. Jag har tittat på bilden många många gånger och jag var ganska säker på att jag skulle känna igen det om jag såg det. Men när vi väl gick omkring där och snurrade fram och tillbaka på alla gatunamn på kartan kändes det som det hade kunnat vara vilket som helst av alla hus vi passerade.

Det var mitt på dagen och nästan alla hus på gatan var tomma. I ett av husen stod en kille på en stege som vi försökte få kontakt med. När han hörde att vi pratade engelska försvann han in i huset. Snart kom han tillbaka med en man som också vände i dörren och kom istället tillbaka med en ung kvinna. Hennes engelska var bättre än det mesta vi hört under dagen och hon presenterade sig som Ita.

Jag berättade vem jag var och vad vi gjorde där. Hon lyssnade noga och tog sedan med oss till en granne på gatan. Det var en äldre kvinna och de två pratade med varandra en stund. Jag stod bredvid och tänkte att jag måste lära mig språket. För guds skull, varför har jag inte lärt mig språket! Jag hörde ordet adopsi flera gånger och när hon äntligen tystnade berättade Ita att kvinnan sa att det hade funnits ett barnhem på gatan.
”Hon känner till din mamma”, sa hon. ”Hon är död.”
En kort stund tappade jag modet. Tänkte att nu blev det inget mer. Men jag lade ihop ett och ett och förstod att hon måste menat någon annan. En som hon kallade miss Maria. Barnhemsföreståndarens fru, förstod jag senare.

Ita tyckte att jag skulle komma tillbaka senare på kvällen. Det fanns en granne på gatan som bott där länge.
”Mr. Henry är gammal och klok”, sa hon.
”…och han pratar engelska”.

Hon var säker på att han kunde hjälpa mig och hon insisterade på att jag skulle komma tillbaka och prata med honom. Jag kände mig skeptisk och undrade om det fanns någon anledning för henne att lura mig.

Vi letade oss tillbaka till chauffören som satt och sov i bilen. Han frågade kort om allt gått bra och sedan pekade vi på kartan och han körde oss mot nästa stopp.

Jl. Ketintang no. 201 – min biologiska mammas adress?

Vi lämnade de lugna kvarteren och de i jämförelse öde gatorna och körde mot Jl. Ketintang no. 201. Enligt mina papper var det där min biologiska mamma bodde när jag föddes.

Vi kryssade oss fram jämte minibussar utan fönster, arméer av mopeder och motorcyklar. Det var tjockt med trafik i området och gatorna var smala. Taxichauffören fick parkera en liten bit ifrån Ketintang och vi bad honom vänta igen. Han nickade och lutade åter igen sätet bakåt. Vi letade oss fram genom ett myller av bilar, cyklar, mopeder och människor. Alla rörde sig på olika håll. Jag mötte frågande blickar och huden klibbade. Nummer 201 var ett stort gult hus vid en stor parkering. Det kändes inte som ett bostadshus och vi kände oss osäkra på om vi verkligen var på rätt plats. Vid parkeringen fanns en liten servering. Jag köpte en coca-cola av en tjej bakom en kartong med läskflaskor och några chipspåsar. Hon fnissade lite åt mig när jag betalade. Jag vet inte varför.

På andra sidan gatan låg något som förmodligen var ett kvarter. Små skjulliknande fyrkanter som satt ihop med varandra. Mellan fyrkanterna kunde jag höra barn som cyklade, någon som hängde tvätt. Svetten rann i min panna och jag svalde hårt innan vi fortsatte se oss omkring. Vi gick längs Ketintang tills vi kom till en järnvägskorsning. Bommarna var nerfällda och på varje sida stockade sig trafiken. Vi gick närmre bommarna för att försöka se mer av gatan på andra sidan. Då såg vi att längs rälsen var det fullt av skjul och kojor. Vi såg människor som promenerade precis jämte rälsen. Barn som sprang. Folk som bodde och levde där. Jag ville vända om och åka hem. Bort från värmen, den dånande trafiken, blickarna, tågspåret och hela Ketintang.

Vi stod kvar en liten stund men tog oss aldrig över spåret. Vi gick tillbaka och hittade taxichauffören där vi hade lämnat honom.

Runt 16-tiden var vi tillbaka på hotellrummet och jag somnade ovanpå överkastet. När jag vaknade till fick jag ett sms av Ita som undrade när vi skulle komma tillbaka för att knacka på hos Mr. Henry. Jag ville ignorera henne och krypa ner i sängen. Kolla på film i vårt fina hotellrum.

Jag är glad att Sebastian fick mig att vilja åka ändå till slut…

Jl Ketintang 201

Tät trafik. Tät stämning.

Hur känns det att vara adopterad?

fullsizeoutput_94f
Passfoto, Astutik 1982

Jag är adopterad. Jag kom till Sverige från Indonesien för 36 år sedan, då var jag tre månader gammal. Så länge jag kan minnas har jag vetat om att jag varit adopterad. Min mamma pratade ofta om det. Vi tittade på fotografier från då hon hämtade mig. Hon läste böcker om hur barn i Indonesien hade det. Hon berättade allt hon visste. Jag tyckte om att prata om det och om mig själv, precis som alla barn gör. Men ju äldre jag blev desto mindre ville jag prata om det.

Jag minns att jag som yngre ofta fick frågan Hur känns det att vara adopterad?

Fram till för bara några år sedan brukade jag alltid svara att det kunde väl inte jag veta.
”Jag har ju aldrig inte varit adopterad”, sa jag lite kaxigt.

Jag har alltid sett mig själv som väldigt svensk och ville helst bara vara som alla andra. Helst av allt ville jag vara blond och lång, som de andra. Att försöka sätta ord på alla de motsägelsefulla känslor jag hade i kroppen kändes i alla fall som en alldeles för stor fråga att avhandla på tiorasten. Klart jag hellre ville vara med och viska om killar och köpa bullar i skolcaféet. Jag blev expert på att göra det hela till en ickefråga, framförallt inför mig själv. Men det hände att jag skrev om det.

[…] jag känner mig tacksam, ledsen, förvirrad, vit, icke-vit, nyfiken, rädd att göra fel, lämnad, uppskattad, efterlängtad, oönskad, perfekt, på fel plats, på rätt plats… allt samtidigt.

I mitt inlägg Gick och såg en film – om att vara adopterad skriver jag bland annat en del om dessa känslor.

Plötsligt händer det – dags att börja leta

När jag och Sebastian reste till Bali förra året passade vi också på att besöka Surabaya, storstaden där jag föddes. Även om jag inte hittade min biologiska mamma eller så så var det mycket som satte igång i mig i samband med resan. Jag skrev om det lite grann här på bloggen men inte mycket. Anteckningsboken från resan ligger fortfarande här hemma och gömmer mina tankar och känslor. Den tillsammans med alla andra dagböcker och skrivhäften. Och alla dokument och mappar på datorn. Det är svårt att greppa allt. Även om jag funderat enormt mycket på detta och skrivit och skrivit och skrivit så slutar det alltid med att jag har mer kvar att säga när jag reser mig från datorn än vad jag tyckte att jag hade när jag satte mig. Samtidigt som det känns som jag skrivit samma sak om och om igen.

Jag har alltid undrat. Även när jag försökte att inte undra. Jag har funderat, vänt och vridit på tankarna. Men det är först nu jag börjar förstå att det är jag som måste göra något om jag vill få svar på mina frågor och 36 år gammal känner jag mig faktiskt redo att börja söka efter mina rötter. En början blir att dela med mig av min process och mina tankar och den mest uppenbara kanalen för mig att göra det är här på bloggen. Förutom att det kan hjälpa mig själv kanske det också kan hjälpa någon annan där ute som funderar.

På fotot ser ni förresten min biologiska mamma i gul T-shirt. Enligt mina adoptionspapper heter hon Maisyaroh (fram till väldigt nyligen trodde jag att hon hette Janda, men mer om det en annan gång). Just detta foto hade jag hängande på en anslagstavla i mitt tonårsrum. Även om jag just då inte tyckte att det där med att vara adopterad var någonting att lägga någon större vikt vid så tittade jag väldigt mycket på det där fotot. Letade efter likheter. Undrade vad hon tänkte på när hon stod där. Undrade om det verkligen var sant att hon var min mamma. Kanske kommer jag få veta en dag.

Så. Hur känns det att vara adopterad?

Jag uppdaterar från och med nu direkt från anteckningsblocket. Om hur det var att se Surabaya 35 år senare, om hur det kan kännas när man inser att man vill söka upp sina rötter trots att man aldrig trott det tidigare, om hur det känns när man tror att man hittat en ledtråd och förhoppningsvis annat också. Så om du är nyfiken och vill höra mer om adoption, om att vara adopterad och om att söka sina rötter, följ mig gärna.

Är du nyfiken på något särskilt, låt mig gärna veta vad! Kommentera eller skicka mig ett mejl.

Josefine Lena Astutik Hultén

Follow my blog with Bloglovin

Meddelande: Jag har nytt namn, eller egentligen nygammalt. Jag har alltid tyckt om namnet Åkerblom, men hur som helst så var det inte mitt från början. När jag gifte mig fick man inte lov att ha två efternamn. Jag ville inte ta bort Hultén helt, därför blev mitt tidigare efternamn ett mellannamn och Åkerblom blev mitt nya efternamn. När Essa föddes började vi fundera på hur vi ville göra med alla namn. Jag ville ju gärna heta samma som alla barnen samtidigt som det ju blev lite knasigt om Essa skulle heta Åkerblom (av uppenbara skäl). Jag var alltså på något sätt tvungen att ändra mitt namn och det kändes rätt att gå tillbaka till mitt ursprungliga och helt enkelt ”bara” heta Hultén och så blev det. När det gäller barnen så heter Essa både Hultén och sin pappas namn och Love och Adam har så klart kvar Åkerblom men ska också få lägga till Hultén.

Mycket väsen för lite kan man tycka. Men i alla fall så innebär detta också att jag bestämt mig för att inte bara ta tillbaka mitt namn utan ta tillbaka det ordentligt. Jag vill liksom pränta in det. Därför har jag också bytt namn på bloggen, vilket är det egentliga meddelandet med hela detta inlägg. Bland annat för att mitt indonesiska namn Astutik ska synas ordentligt. Mer om varför senare.

Den nya adressen är alltså josefinelenaastutikhulten.com

Josefine (mitt förnamn), Lena (mitt mellannamn och även min mammas namn), Astutik (mitt indonesiska namn som min biologiska mamma gav mig) och Hultén.
Lätt som en plätt va?!

Slut på meddelande

Att skriva om skrivandet

För bara några minuter sedan satt jag och försökte författa en förfrågan, en öppen förfrågan om hjälp att bolla idéer till mitt skrivprojekt. En tanke som slog mig när jag satt och skrev var varför jag egentligen skriver på det här projektet. Varför jag skriver överhuvudtaget. En fråga som jag vet dyker upp hos fler än mig, ganska ofta dessutom.

Jag avslutar för dagen och tänker precis stänga ner datorn. Då hittar jag en skrivövning om att skriva om skrivandet på Debutantbloggen. Passande?

Alltså. Att i valfri litterär stil skriva om det egna skrivandet. Försök att besvara frågorna:

Varför skriver jag?
För vem skriver jag?
Vilka är mina litterära likar?
Vilka villkor och möjlighet har skrivandet för mig?

Att skriva om mitt jag gör jag för mig. I pennan ser jag den jag är, den jag letat efter. Jag skriver för den som undrar om sådant som har med ovisshet att göra. Ovisshet kring jaget. Jag vill att det som är svårt ska kännas enkelt, att det jag vill säga inte går att stänga av. Jag vill skriva tills jag inte undrar mer.

Sociala medier – älskade av-och-på-förhållande

Jag älskar mina sociala medier. Genom dem får jag massvis med inspiration. Jag lär mig saker. Jag hittar nya kontakter och får hjälp med saker av folk jag inte ens känner. Jag hittar nya resmål och prylar jag aldrig saknat men verkligen behöver. De hjälper mig att komma ihåg saker. Jag håller mig uppdaterad. Jag har till och med koll.

Men med jämna mellanrum brukar jag också komma till en punkt där jag bara måste ta bort apparna, för att få en paus. Varje gång jag gör det är känslan lättnad och tystnad. Ljuvlig tystnad. Ungefär som när man varit på fest och minglat, pratat, interagerat. Och sedan kommer hem, stänger ytterdörren, sparkar av sig skorna och sjunker ner i soffan. Ensam, full av intryck. Blundar och hör bara tystnad. Jag behöver inte se något jag inte vill se, behöver inte ta ställning. Jag får inga mindervärdeskomplex när jag jämför mig med allt alla gjort och hur glada alla verkar vara. Jag behöver inte intala mig själv att de perfekta liv som rullar förbi på skärmen inte är så perfekta som de verkar. Jag behöver inte försöka förstå att alla resor, renoveringar, löprundor, vänskapliga band… att allt sammantaget inte är det en enskild person (jag) ska sträva efter att uppnå. Jag behöver inte fundera, formulera. Skriva, sudda ut, tänka om, innan jag till slut klickar på skicka. Jag behöver inte bry mig om a l l a  a n d r a  h e l a  t i d e n. Det är sååååå skönt utan allt det där. Att logga ut och koppla ur är underbart.

Men. Efter ett tag kommer ändå den där saknaden. Jag undrar vad som hänt i den där gruppen, om jag missat några roliga event som är på gång i närheten, om jag har någon ny följare eller om någon gillat några av mina bilder.

Jag är helt enkelt fast i den digitala bekräftelsens käft. Jag trånar efter att veta, inte missa. Jag vill ha den digitala bekräftelse och jag ger efter. Installerar mina appar. Sitter där med mobilen i handen igen. Skrollar, skrollar, skrollar. Gillar, gillar inte, kommenterar och svarar. Fotar, redigerar, postar. Njuter av att interagera igen.

Men samtidigt vet jag att jag snart får nog igen. Och jag längtar lite redan.

Brukar du ta paus från sociala medier? Eller hur gör du?

Essa är här – en förlossningsberättelse

Ja, så kom han till slut. Essa.
Den 9 december 2017.

Det här är mitt försök till förlossningsberättelse. För när vore en bättre tid att skriva en, än när en precis gått igenom en. Förlossning alltså.

Det har gått två månader sedan födseln redan men texten skrev jag, eller påbörjade i alla fall, när Essa var bara ett par veckor.

När jag börjar tänka på hur jag vill skriva den här berättelsen så kommer det först ingenting. Det gör mig ledsen. Det är en sådan speciell och fin upplevelse och jag känner så mycket i kroppen. Och framför allt i hjärtat. Varför är det så svårt att fånga det i ord? Men jag trugar och knåpar ihop några av de lösa trådar som hänger och slänger i min dimmiga ammande hjärna.

Det första jag berättar. Inleder med. När någon frågar mig om förlossningen är att det gick snabbt.

Så.

Det gick snabbt. Alla faser bakades ihop på nåt sätt och från att vattnet gick till dess att han kom tog det mindre än fem timmar. Men för att göra en kort historia lite mindre kort så tar vi det lite mer från början.

Jag väntade alltså mitt tredje barn och Sebastian sitt första. Så tillsammans förberedde vi oss som inför ett första barn. Och det var så mysigt att ta alla stunder vi kunde och fokusera helt på varandra och på den lilla bebisen som faktiskt växte i mig. På många sätt såg jag också förlossningen som en första eftersom det var så längesedan och så här i efterhand känns det väldigt positivt att jag tänkte så.

Vi gick på föräldrautbildning och profylax. Vi besökte lasarettet. Vi sög i oss all information vi kunde hitta. I böcker, foldrar och appar och på nätet.

Både Love och Adam var snabba förlossningar. Adam kom i princip nästan i bilen på väg till sjukhuset. Och någonstans i kroppen kände jag väl att det fanns en ganska stor möjlighet att det skulle gå snabbt även den här gången. Men jag ville liksom inte jinxa något utan försökte ställa in mig på och samla kraft inför en utdragen och kämpig förlossning. Särskilt som vänner och bekanta men också barnmorskan sa att tredje barnet kan vara en luring. Och även om det gått snabbt med de andra så behöver det inte alls göra det med trean.

”Dessutom är du ju myyyycket äldre nu och det kan också bli helt annorlunda med ny pappa och allt.”

För att sammanfatta var vi beredda på en förlossning som skulle dra ut på tiden. På 30 timmars vankande i sjukhuskorridoren. Vi hade en peppig spellista med våra mest kärleksfulla och ösiga låtar sparad på spotify. Förlossningsväskan var preppad med tidningar och böcker. Nötter och godis. Hela släkten hade gjort sitt bästa och tippat bebis födelsedatum och kalendern var full av troliga datum. De flesta tidigt i december.

Och.

Det är natten mellan fredag och lördag den 9 december 2017. Fem dagar före beräknat datum. De stora barnen sover i sina sängar och det är första dagen på varannanveckan. Så fort jag blev gravid började jag nojja på hur vi skulle göra när det väl blev dags. Jag var helt inställd på att det skulle hända på natten eftersom det gjort det med de andra. Men när skulle vi ringa vem? Skulle vi be Love och Adams pappa komma till oss eller lämna dem på vägen till sjukhuset? Knacka på grannen? Vi hade en plan, men det hindrade inte mig från att nojja lika mycket ändå.

Klockan 01:00.

En fingerknäppning. Jag öppnar ögonen. Jag är klarvaken och vet att jag måste kissa. På väg till toaletten känner jag att jag redan kissar och tänker men oj, det här blev ju lite fel.

Ligger i sängen igen och nojjar på om det kanske kan vara dags. Jag har alltså inte förstått att det är vattnet som gått utan tror fortfarande att jag kissat på mig. (Knäppt! Klart som sjutton att det var dags!)

Men i alla fall. Jag ligger där. Förvärkar och sammandragningar har jag haft mycket från vecka 30 och jag känner ingen direkt skillnad nu. Tänker att jag inbillar mig. Men jag väcker Sebastian och ringer till förlossningen ändå efter en stund. En väldigt bestämd barnmorska säger att det inte riktigt låter som om det är på gång ännu. (Note to self: Jag måste verkligen träna på det där med att vara tydlig i min verbala kommunikation). Jag ska ringa igen på morgonen om inget händer under natten för att boka tid för kontroll av vattnet. Jag är inte särskilt påverkad vid det här laget och vi tänker att det nog var falskt alarm. Sebastian somnar. Jag somnar inte.

Klockan 03:00

Jag fortsätter kissa på mig och någonstans under tiden inser jag att det nog faktiskt verkar som att det är på gång på riktigt ändå… Till slut väcker jag Sebastian igen. Nu vill jag åka in. Jag ringer förlossningen igen. Jag är fortfarande inte särskilt påverkad men för att de ska låta mig komma in gör jag mitt bästa för att det ska låta som att jag har lite svårt att andas. Det låter nog mest som om jag håller på att sätta nåt i halsen. Barnmorskan säger till slut att jag ”kan väl komma in om jag känner att jag inte vill vara hemma längre. Sebastian ringer Love och Adams pappa som kommer så fort han kan. Eftersom han vet hur snabbt det gick när Adam föddes säger han att vi kan lämna dörren öppen. Men jag vill gärna vänta tills han är på plats och placerar mig i hallen för att vänta medan Sebastian slänger ner de sista grejerna i förlossningsväska, fixar med babyskyddet och allt sånt där. Adam vaknar mitt i tumultet och kommer ner och sitter hos mig. Jag säger mellan värkarna, som börjat tillta nu, att pappa är på väg eftersom vi ska åka till förlossningen.

”Är det sant?! Kommer ni ha en bebis med er hem när ni kommer tillbaka?”

”Ja, jag tror det”, pustar jag, håller mig i räcket och försöker ta mig an värk efter värk.

”Gör det så ont mamma?”

”Ja (inandning. Ett…) det gör ganska ont (snabba utandningar. Två. Tre. Fyra…)

Lite oklart vad som händer och hur snabbt nu men allt verkar klaffa och vi kommer oss iväg till sjukhuset.

Klockan 05:00

Jag ligger på sjukhusbritsen. Jag har fortfarande min svarta klänning på mig. Alla remmar och grejer är kopplade på magen och jag tror att jag börjat djupandas ordentligt nu. Eftersom jag hade bakterier i urinen tidigt i graviditeten har jag fått antibiotika. Den ska egentligen verka i två timmar. Det kommer den inte hinna göra konstaterar barnmorskan. Några andra saker som ger mig en fingervisning om att det nog inte kommer bli så mycket vankande i korridoren trots allt.

  • Jag är öppen åtta centimeter.
  • Sebastian får inte lov att gå och flytta bilen.
    ”Det kan hända snabbt här förstår du”.
  • Barnmorskan säger att snart kommer det komma en bebis.

Med hjälp av profylax- och yogaandning tar jag mig igenom värk efter värk. Min första förlossning hade jag ingen vidare kontroll över min reaktion på smärtan och förlossningens förlopp. Jag kände mig dåligt förberedd. Jag ville helst bara krypa ifrån mig själv och smärtan tills det hela var över. Andra gången liknade den första men gick mycket bättre eftersom jag ändå visste lite vad som väntade mig. Men att jag skulle få vara med om en förlossning som kändes så bra som denna tredje hade jag bara kunnat drömma om. Heja profylax.

Jag ligger på sidan. Drar höger ben närmre bröstet när jag krystar. Kramar Sebastians hand det hårdaste jag kan. Hans ord och blick lugnar mig som alltid. Han säger i efterhand att jag vid ett skede tittar nästan rakt igenom honom med en slags tom svart blick. Det var precis innan han kom ut. När bandet av smärta spändes hårdare. Hårdare. Blixtrade genom underlivet. Drog och förlamade. Jag fann en enorm styrka av att ha Sebastian där öga mot öga. Men när det var som värst hämtade jag kraften inifrån. Och i varje andetag stannade jag kvar. Lite längre och lite djupare ända tills han kom.

Tid för födelse.
Klockan 05:44
Essa är här och idag blir han två månader gammal.

img_3600

Bokmärken är bra att ha

Långt in i garderoben har jag en lamineringsmaskin. Det är kanske en konstig grej att ha hemma, men så är det i alla fall.

Och eftersom vi läser ganska mycket här hemma. Allt från god natt-sagor, noveller, tidningar, läsläxor, skönlitteratur… är ett ypperligt användningsområde för maskinen att göra bokmärken. Visserligen fungerar post-it-lappar, pokémonkort, gamla snören och tejpbitar ganska bra. Men det är ju så mycket mer kul med ett inspirerande bokmärke!

Och idag har jag gjort ett gäng som ligger i bokhyllan här hemma för den som behöver.

Jag tog lite fina grejer och började laminera. Till exempel ett glittrigt omslagspapper, inspirerande citat ur skrivmagasin, löptidningar och en och annan bok. Ett kul eftermiddagsnöje blev re’ minsann i alla fall.

Nu blir det soffläge.

bokmarken1

November – en månad för skrivande

Mitten av november och halvvägs genom skrivutmaningen nanowrimo 2017.

Det jag skriver på i år handlar om mig själv. Jag har länge haft en tanke om att jag vill skriva självbiografiskt. Om mina upplevelser och känslor av att vara adopterad och jag har försökt närma mig det på olika sätt. Men ingenting har riktigt slagit rot i mig. Och projektet som jag skriver på just nu är knappt ens ett projekt heller, utan mer en massa lösa anteckningar där jag skrivit ner minnen, funderingar, känslor och detaljer som jag på något sätt kan koppla till att jag är adopterad.

När jag bestämde mig för att köra nanowrimo i år också försökte jag mig först på ett gammalt skrivprojekt som ”legat gömt i byrålådan” det senaste året. Men två dagar in i november kände jag att det projektet inte drev mig särskilt starkt. Jag plockade istället upp alla gamla trådar jag påbörjat om att vara adopterad och dök ner i det.

Igår lyckades jag uppnå 10 000 ord!
Och där är jag nu.

Huller om buller med hjälp av Scrivener

En sak som håller mig tillbaka lite är att jag inte vet vad det ska bli av texten i slutändan. Jag har ingen form eller struktur för en berättelse. Men jag försöker att inte låta det påverka mig. Så länge det poppar upp nya saker att skriva om tänker jag att jag vill få ner det. Få ner allt på print och sedan, efter själva insamlingen, se vad jag kan göra av det.

Att sluta skriva känns frestande eftersom jag inte kan se vad det hela ska resultera i. Men nanowrimo får mig att fortsätta traggla. Komma på en ny tanke, situation eller detalj och bara skriva allt jag kan komma på inom det området. Jag tänker ingenting på hur det låter medan jag skriver och ingenting om hur texten blir. Jag bara skriver. Sedan loggar jag varje ord på nanowrimo.org och nu är jag alltså uppe i 10 000 ord! (Om jag ska nå målet på 50 000 ord i slutet av november ligger jag visserligen back. Men ändå… 10 000 ord inom samma skrivprojekt är ändå den största skrivande bedrift jag uppnått så, jippie yeah!!)

För någon månad sedan skaffade jag mig en ny dator och till den programmet Scrivener och det hjälper mycket. En kollega till mig nämnde också en skrivmetod som hon kallade huller-om-buller-metoden. Att skriva ner förslag på olika scener allt eftersom de dyker upp i huvudet, utan att tänka på hur de ska passa in i helheten. Vid varje skrivtillfälle väljer du sedan en scen att skriva. När du har ett gäng med scener kanske du börjar se ett mönster och kan använda dig av de olika scenerna i en och samma berättelse.

Varje kort i Scrivener är en tanke/situation/scen. Tillsammans bildar många kort (förhoppningsvis) en större helhet.

En tanke jag har är att under nanowrimo tömma hjärnan på minnen, tankar och idéer för att få upp en bank med ”scener”. Sedan vill jag skapa ett alter ego och låta den här karaktären uppleva och gå igenom några av de saker jag skrivit ner. Utforska vad som kan hända och hur situationer hade kunnat bli annorlunda… Sedan får vi väl se om det kan bli någon berättelse.

Men nu. 10 000 ord och still going strong.

National Novel Writing Month (NaNoWriMo) is a fun, seat-of-your-pants approach to creative writing.

On November 1, participants begin working towards the goal of writing a 50,000-word novel by 11:59 PM on November 30.

Valuing enthusiasm, determination, and a deadline, NaNoWriMo is for anyone who has ever thought about writing a novel.

Tio veckors väntan

Nu är det bara tio veckor kvar tills du ska komma hit. Till oss.
Bara tio veckor… Ett sommarlov. En evighet.

Kroppen blir större och större. Folk jag möter säger att jag går konstigt. Jag vaggar. På väg tillbaka från lunch häromdagen, tog jag ett par steg framåt och gungade in i en kollega, för att i nästa två steg gunga in i en annan åt höger. Lite som en bowlingkägla, konstaterade den ena. Och ja, det är en bra beskrivning för hur jag känner mig just nu.

Foglossningen har varit påtaglig ganska länge. Jag har som mest ont på ena sidan och märker särskilt av det när jag har suttit ner länge eller när jag ska försöka ta mig ur sängen. Sebastian har börjat putta på mig för att jag ska kunna resa mig över huvud taget. Att sova är i det stora hela ingen drömtillvaro. I natt sov jag en timme till första kisspaus. Två till fram till nästa. Vaken av att det helt enkelt inte går att ligga ner. Vaken av att du tycker det är dags att umgås. Och visserligen vill jag väldigt gärna umgås också. Så klart. Men jag vill sova också.

När du är vaken sparkar och sträcker du på dig åt alla tänkbara håll. Ofta när jag sitter i möte eller i soffan på kvällen kan jag känna hur hela magen hoppar till. Jag ser mig om och undrar hur många andra som sett denna mastodontspark, men det är aldrig någon mer än jag. Då trycker jag lätt mot dina fötter och stryker mot din rygg eller kanske rumpa. Jag vill att du ska känna att jag ser dig.

Du har två storebröder. Den ena ska bli storebror för första gången, den andra för andra. Vi säger storebror och storestorebror. De längtar också. När jag berättade att det (bara) är tio veckor kvar tills det är dags trodde de knappt att det var sant.

Storestorebror vaknade på natten häromdagen och var orolig för att något skulle hända dig, lillebror (din storebror då), mig, hans pappa eller din pappa något. Det är så det är med familj. Man är orolig.

Vi börjar förbereda oss på riktigt nu. Vi har köpt kläder som vi vill att du ska ha. Vi har köpt en vagn och en säng. En liten säng som ska stå bredvid vår stora. Vi har också börjat köpa andra små saker, för allting är smått. Som burkar med krämer och salvor, strumpor, bilbarnstol. Ungefär 1,3 kg står det i våra appar att du väger nu. Väx till dig. Så vi kan få träffa dig.