Kategorier
Adopterad Resor och äventyr Röttersökning

Surabaya del 2: Vi hittar det som varit mitt barnhem

Vi sitter i en bambumöbel med blommiga dynor hemma hos mr Henry. Han och hans fru bjöd in oss utan att tveka. Rummet har konstiga vinklar och en trappa som jag inte lyckas lista ut vart den leder. Det är mörkt ute och det regnar. Fönster och dörrar står öppna och som på de flesta platser vi varit på i Indonesien känns det knappt någon skillnad på inomhus och utomhus.

Jag är nervös. Ser mig om i rummet och försöker memorera alla detaljer. Platsen, känslan, stunden. Jag snubblar på orden när jag försöker berätta vad vi gör där. Jag vill förklara att jag vet att barnhemmet inte längre finns kvar, att jag bara vill veta om det var här på gatan det låg. Jag vill inte att de ska känna sig påträngda men jag vill samtidigt veta så mycket som möjligt. Jag vill veta hur länge de bott på gatan, om de kan ha träffat mig när jag var bebis. Samtidigt som jag pratar tänker jag att det kanske finns en chans att de vet något om min biologiska mamma. De kanske såg min biologiska mamma när hon kom med mig till barnhemmet. De kanske vet vem hon är. För en sekund blir jag rädd och ångrar mig. Vill gå därifrån. Men det går över och jag fortsätter istället snubbla på orden.

Jag tror att jag berättar att Ita rekommenderat oss att komma och prata med honom. Att jag är adopterad och är här för jag undrar om det kanske har funnits ett barnhem här en gång i tiden. Och att tanten på gatan sa att det hade det. Jag är så fokuserad på att försöka vara närvarande att jag får någon slags adrenalinpåslag vilket resulterar i en black out. Jag vet inte riktigt vad jag själv säger eller vad jag har sagt och jag hör knappt vad någon annan säger. 

Jag försöker lugna mig. Ser på Sebastian i ögonvrån och tar ett djupt andetag. Mr. Henry berättar att jo, det har varit ett barnhem i huset tvärs över gatan, i hus nummer 8. Mitt hjärta slutar slå. Han fortsätter prata men ser helt oberörd ut och jag undrar om jag verkligen hört rätt. Han försäkrar sig om att jag hör när han säger att han och hans fru inte vet någonting om några biologiska föräldrar. Jag signalerar att jag förstår och låter honom fortsätta prata. Han berättar att de som ägde barnhemmet var mr Oemar och miss Maria. Jag känner igen namnen från mina adoptionspapper. Han säger att mr Oemar dog för många år sedan och att miss Maria flyttade till Holland med en ny man för en tid sedan. Under hela vårt samtal kan jag inte låta bli att fundera på om det finns någon anledning för dem att lura mig. Men jag känner mig så glad så jag försöker att inte tänka på det. Sen säger han att idag bor hans systerdotter i huset. Jag förstår inte först om han menar sin egen systerdotter eller mr Oemars. Om det är mr Henrys systerdotter så finns det alltså en rimlig chans att jag kanske kanske kan få se huset innan vi åker från Surabaya tänker jag men kommer i samma stund på att vi ju åker över till Bali igen redan i morgon. Äsch, det är nog mr Oemars systerdotter han menar ändå… tankarna far fram och tillbaks i huvudet och jag försöker fortsätta vara fokuserad på mr Henry.

Han frågar om jag vill titta på huset. Om jag vill titta på huset? Är det en fråga? Jag uppfattar det som en fråga men jag vet inte hur jag ska reagera. Vad jag ska säga. Så klart att jag vill. Får jag det?

Barnhemmets entré 1982

När jag föreställt mig barnhemmet har jag tänkt mig ett stort hus med stor sovsal där alla barnen sover, som på film. Men detta är ett normalstort vanligt hus. I huset bor alltså mr Henrys systerdotter och det är hon som visar oss runt i huset. I huset bor också hennes familj över minst tre generationer. Mr Henrys fru går bredvid och berättar hur det såg ut under tiden det var barnhem. När vi går runt känner jag igen en del saker från sådant jag sett på fotografier. Jag tror att möblerna är de samma men det känns knappt rimligt. Jag går runt som i slow motion.

– Här sov du och de andra bebisarna.
Mitt sovrum. Det är ett litet rum och jag försöker se framför mig hur det såg ut när fyra eller kanske sju eller åtta bebisar bodde där inne. Var jag nöjd och glad? Hade jag någon favoritbarnflicka? Skrek jag när jag skulle sova? Var det någon som tröstade mig? Jag har ju alltid vetat om att jag bott på barnhem men det är nog först nu jag förstår att jag spenderat mina första månader i livet på den här platsen. Och det är först nu jag ser det som lite märkvärdigt som något som spelar roll. En del av mig. Att jag är född i Surabaya och spenderade mina första månader i livet på ett barnhem är inte bara en berättelse.

– Här sov du och de andra bebisarna.

Jag går runt i huset och försöker känna efter. Jag undrar om det finns någon möjlighet att jag kan känna igen mig på något sätt. Om kroppen liksom kan minnas en plats. Jag ber Sebastian fota för jag vet att jag kommer vilja ha bilder för att minnas men jag vill inte lägga en endaste sekund på att inte vara i den här stunden. Det är svalt i huset och trots att alla rum är överbelamrade av flyttkartonger, möbler, gamla cyklar och övertäckta möbler så känns det tomt och kalt. Jag försöker se det som det såg ut då. Försöker lägga ihop det jag sett på fotografier med det jag ser i verkligheten.

Jag vet inte hur länge vi är kvar i huset. Det enda jag vet är att jag vill spara känslan av varje plats i huset och ta med mig den hem. Jag står länge utanför rummet där vi sov. I köket. I det stora rummet där barnflickorna matade bebisarna. På tröskeln vid utedörren.

När vi tittat så noga vi förmått oss tackar vi för rundturen. Kramas och skrattar. Jag är så glad och det är en fin stund. Vi stannar till lite ute på gatan och andas. Det är mörkt och jag tror att det har slutat regna nu. Det är varmt men huden känns ändå kall. Jag håller med händerna om mina egna armar som för att värma. Huden är så där mjuk som den aldrig blir hemma i Sverige. Allt är stilla.

Utanför Yayasan Anak Sejahtera

Vi går tillbaka till mr Henrys hus på andra sidan gatan. Vi dricker vatten. Tittar på deras familjefoton på väggen och småpratar lite. De hjälper oss att ringa efter en taxi som kör oss tillbaka till hotellet. Jag ser ut i mörkret och känner att jag är redo att lämna Surabaya för den här gången.

När vi kommer tillbaka till hotellet har jag en chatkonversation med Ita som undrar hur det gått. Jag berättar kort och tackar henne för all hjälp. Vi bestämmer att vi ska hålla kontakten och sedan säger vi god natt.

Dagen därpå när vi är på väg till flygplatsen får jag ytterligare ett meddelande från Ita. Hon frågar vilket som blir mitt nästa steg.

Vad ska jag göra härnäst för att hitta min biologiska mamma?

 

Kategorier
Adopterad Resor och äventyr Röttersökning

Surabaya del 1: På besök i staden där jag föddes

Nu är det ett år sedan jag besökte den stora, smutsiga, hetsiga, obegripliga staden Surabaya. Min födelsestad. För första gången.

Det var egentligen ”bara” tänkt att vara en tvåveckors semesterresa på Bali, men lite i sista sekund bokade vi in ett dygn även i Surabaya. Jag ville inte leta efter något på riktigt, bara se lite av staden och känna efter hur det skulle kännas att vara där. Så ett dygn kändes bra. Jag visste inte heller om jag skulle vilja prata om det när jag kom hem igen, därför berättade jag inte för folk att vi skulle dit. Men det påverkade mig såklart mycket. Jag var så förväntansfull samtidigt som jag inte vågade hoppas på något alls. Inför besöket var jag nervös och sammanbiten.

Surabaya ligger på Java och vi visste att det skulle vara en kontrast jämfört med Bali. Det liksom bullrade och stadens karaktär kändes med en gång hård. Motorvägen hade upp till åtta filer och gatan utanför vårt hotell tre. Vägarna saknade helt trottoarer och övergångsställen och det gick knappt att ta sig fram till fots. Vi såg ett parkliknande område på andra sidan vägen om vårt hotell. De som ville gå över gatan gick försiktigt ut och viftade med armen innan de passerade. Vi lät bli det.

Lonely planet går att läsa:

Welcome to Surabaya
Your initial impressions aren’t likely to be great. Polluted, congested, business-driven, Surabaya doesn’t seem ideal for tourism.

Hur som helst hade vi ett tight schema och jag ville försöka hitta två olika platser. Huset eller platsen där barnhemmet legat och adressen där min mamma enligt uppgifterna i mina adoptionspapper bodde när jag föddes. Det var svårt att hitta adresserna på google. Det var många olika delar i gatunamnen och när jag gjorde en sökning fanns det flera adresser som liknade varandra. Uppgifterna i mina papper var inte heller helt samstämmiga. På några ställen i texten stod det gatunummer 201 och på något ställe nummer 20, vilket låg mer än en kilometer bort. Jag hade i alla fall märkt ut några olika adresser på kartan och försökte hitta en taxichaufför som kunde köra oss mellan de olika platserna och gärna vänta medan vi utforskade de olika områdena. Eftersom i princip ingen pratade engelska var det svårt att förklara hur vi menade. På hotellet lyckades vi tillslut boka en privatchaufför. Vi satte oss i den svarta blankpolerade bilen och det kändes lite som om jag befann mig i ett avsnitt av Spårlöst.

Att inte våga vara förväntansfull men ändå vara just det.

På jakt efter barnhemmet Yayasan Anak Sejahtera

Området vi kommit till var i princip inhägnat för biltrafik och kändes fint. Jag visste att barnhemmet stängt ner någon gång i början av 90-talet men jag ville ändå dit. På ett foto av barnhemmets framsida hade jag sett ett fönsterparti och en entré i mörkt trä. Jag har tittat på bilden många många gånger och jag var ganska säker på att jag skulle känna igen det om jag såg det. Men när vi väl gick omkring där och snurrade fram och tillbaka på alla gatunamn på kartan kändes det som det hade kunnat vara vilket som helst av alla hus vi passerade.

Det var mitt på dagen och nästan alla hus på gatan var tomma. I ett av husen stod en kille på en stege som vi försökte få kontakt med. När han hörde att vi pratade engelska försvann han in i huset. Snart kom han tillbaka med en man som också vände i dörren och kom istället tillbaka med en ung kvinna. Hennes engelska var bättre än det mesta vi hört under dagen och hon presenterade sig som Ita.

Jag berättade vem jag var och vad vi gjorde där. Hon lyssnade noga och tog sedan med oss till en granne på gatan. Det var en äldre kvinna och de två pratade med varandra en stund. Jag stod bredvid och tänkte att jag måste lära mig språket. För guds skull, varför har jag inte lärt mig språket! Jag hörde ordet adopsi flera gånger och när hon äntligen tystnade berättade Ita att kvinnan sa att det hade funnits ett barnhem på gatan.
”Hon känner till din mamma”, sa hon. ”Hon är död.”
En kort stund tappade jag modet. Tänkte att nu blev det inget mer. Men jag lade ihop ett och ett och förstod att hon måste menat någon annan. En som hon kallade miss Maria. Barnhemsföreståndarens fru, förstod jag senare.

Ita tyckte att jag skulle komma tillbaka senare på kvällen. Det fanns en granne på gatan som bott där länge.
”Mr. Henry är gammal och klok”, sa hon.
”…och han pratar engelska”.

Hon var säker på att han kunde hjälpa mig och hon insisterade på att jag skulle komma tillbaka och prata med honom. Jag kände mig skeptisk och undrade om det fanns någon anledning för henne att lura mig.

Vi letade oss tillbaka till chauffören som satt och sov i bilen. Han frågade kort om allt gått bra och sedan pekade vi på kartan och han körde oss mot nästa stopp.

Jl. Ketintang no. 201 – min biologiska mammas adress?

Vi lämnade de lugna kvarteren och de i jämförelse öde gatorna och körde mot Jl. Ketintang no. 201. Enligt mina papper var det där min biologiska mamma bodde när jag föddes.

Vi kryssade oss fram jämte minibussar utan fönster, arméer av mopeder och motorcyklar. Det var tjockt med trafik i området och gatorna var smala. Taxichauffören fick parkera en liten bit ifrån Ketintang och vi bad honom vänta igen. Han nickade och lutade åter igen sätet bakåt. Vi letade oss fram genom ett myller av bilar, cyklar, mopeder och människor. Alla rörde sig på olika håll. Jag mötte frågande blickar och huden klibbade. Nummer 201 var ett stort gult hus vid en stor parkering. Det kändes inte som ett bostadshus och vi kände oss osäkra på om vi verkligen var på rätt plats. Vid parkeringen fanns en liten servering. Jag köpte en coca-cola av en tjej bakom en kartong med läskflaskor och några chipspåsar. Hon fnissade lite åt mig när jag betalade. Jag vet inte varför.

På andra sidan gatan låg något som förmodligen var ett kvarter. Små skjulliknande fyrkanter som satt ihop med varandra. Mellan fyrkanterna kunde jag höra barn som cyklade, någon som hängde tvätt. Svetten rann i min panna och jag svalde hårt innan vi fortsatte se oss omkring. Vi gick längs Ketintang tills vi kom till en järnvägskorsning. Bommarna var nerfällda och på varje sida stockade sig trafiken. Vi gick närmre bommarna för att försöka se mer av gatan på andra sidan. Då såg vi att längs rälsen var det fullt av skjul och kojor. Vi såg människor som promenerade precis jämte rälsen. Barn som sprang. Folk som bodde och levde där. Jag ville vända om och åka hem. Bort från värmen, den dånande trafiken, blickarna, tågspåret och hela Ketintang.

Vi stod kvar en liten stund men tog oss aldrig över spåret. Vi gick tillbaka och hittade taxichauffören där vi hade lämnat honom.

Runt 16-tiden var vi tillbaka på hotellrummet och jag somnade ovanpå överkastet. När jag vaknade till fick jag ett sms av Ita som undrade när vi skulle komma tillbaka för att knacka på hos Mr. Henry. Jag ville ignorera henne och krypa ner i sängen. Kolla på film i vårt fina hotellrum.

Jag är glad att Sebastian fick mig att vilja åka ändå till slut…

Jl Ketintang 201
Tät trafik. Tät stämning.

[wpvideo 0FVghJv3 ]

Kategorier
Resor och äventyr

Kulturen tar plats – till och med i Ödåkra

Idag fram till lördag finns konstnär Julie Kleins utställning At strække sig (lidt længere) på Spritan! Alltså i Ödåkra. Hemma på våran gatan, skulle man nästan kunna säga.

Kategorier
Resor och äventyr

Saker att göra på Nusa Lembongan

Ett av stoppen på vår Baliresa i april gjorde vi på den lilla ön Nusa Lembongan. Vi valde Lembongan före Gili Islands på rekommendation av vänner som varit där bara några veckor tidigare. Det skulle vara en lite mindre exploaterad ö this is a fine place to just put your feet up and relax – läste vi på lembonganisland.com och efter ett par dagar i Kuta kände vi oss mer än redo för något lugnare och mer intimt.

Från Balis huvudö till Lembongan tog vi oss med en snabbfärja (Scoot Fast Cruises). Båtfärden går att likna med någon typ av åkattraktion på Liseberg. Det gick snabbt och vågorna var höga. Men vi kom fram helskinnade och det faktum att vi skulle åka tillbaka med samma båt tre dagar senare var lätt att förtränga med den vita sanden mellan tårna. Det turkosa vattnet på hornhinnan. Paradis.

Lembongan går att beskriva ganska enkelt. Paradisö. Det är en liten ö och kontrasten mellan storstadspulsen i Kuta var minst sagt påtaglig.

Sex saker jag tycker man kan passa på att se eller göra för den som besöker ön.

1. Hyr en moppe och ta dig runt ön

Det finns i princip ingen biltrafik på ön. Däremot såg vi gott om mopeder och motorcyklar. Enligt vad vi förstod så gäller 17-årsgräns för moppe (oklart om det betyder motorcykel eller moped) men om det stämmer var det ingenting som de höll särskilt hårt på. Sebastian svär på att han vid ett tillfälle såg två killar i 9-10 års ålder på en Harley Davidsson.

En av dagarna hyrde vi oss en moppe och tog oss runt ön. Det är ingen stor ö och det gick ganska snabbt att köra. Men vi hittade några små pärlor under dagen och kom inte tillbaka till hotellet förrän framåt kvällen. Bland annat hittade vi till Secret beach på Nusa Ceningan – en liten grannö. För att ta sig dit tog vi oss över Yellow Bridge som också var en liten upplevelse i sig.

[wpvideo IgYW5BoU]

2. Mangrove Forest

På norra ön hade vi turen att få besöka Mangrove Forest. I en liten korsning på väg dit satt en gammal man och ropade på oss när vi stannade till med moppen.

– Mangrove? I have boat.

Vi följde efter honom och han paddlade oss runt i träsket som en superninja.

[wpvideo 4vCq7zb1]

3. Snorkla

En dag tog vi en båt- och snorkeltur för att simma med fisken manta, en typ av stora rockor. Vyerna vi fick se var helt fantastiska. Vågorna slog mot bergskanterna runt hela ön. Nästan skrämmande.

Strömmarna i havet gjorde mig tyvärr extremt sjösjuk och jag satt hulkandes på båten när resten av gänget lyckades hitta en manta att dyka med. Men vackert var det.

img_1887img_1880img_1875img_1882

4. Yoga

Det finns en del olika yogastudios på ön. För den som verkligen vill gå in för det såg jag en del hotell som lockade med hela bo-metidera-yoga-paket. Jag testade ett pass på Yoga Shack Lembongan. Ett superhärligt sätt att börja dagen på. Jag hade som mål att ta en och annan löprunda om morgonen under resan, men att springa i värmen passade inte mig särskilt bra. Jag rekommenderar varmt promenader och yoga före löpning.

img_2010

5. Semestra à la slowly-slowly

Vi bodde på ett ställe som hette Suka Beach Bungalows. Riktigt häftiga hyddor där vi verkligen kunde ha semester och slappna av. Hotellägaren var en liten gubbe med vitt linne och magväska. Varje gång vi pratade med honom avslutade han konversationen med att lugnt promenera iväg och säga för sig själv “slowly, slowly…”

Och jag tycker verkligen att Lembongan är det perfekta stället att koppla av och bara ha semester. Havet och stränderna är sagolika och att bara dra fötterna efter sig i sanden… som en dröm. Om eftermiddagen hängde vi i våra hängmattor och läste i solnedgången och hörde barnen i området komma ut med en fotboll så fort solen försvann i horisonten.

IMG_1172

 

img_1830img_1835

 

6. Ta en surflektion

Lembongan kändes lite som en ö som var utslängd mitt i havet. Trots att jag är uppvuxen på en ö så var detta något helt annat. Vattnet och vågorna runt ön var minst sagt påtagliga. Vi hörde dem till och med på natten. Det enda jag skulle kunna önska såhär i efterhand är att jag själv varit surfare.

Varje morgon kunde vi se de inbitna slänga sig på sina brädor och paddla ut till revet en bit utanför ön. Det gick alltså också båtar ut till revet för den som var sugen på att testa på.

Under våra dagar på ön hann vi aldrig med någon surflektion. Om vi gjort det hade jag förmodligen aldrig velat lämna ön. Däremot provade vi faktiskt på surfing senare under resan, men mer om det en annan gång.

Kategorier
Adopterad Resor och äventyr Röttersökning

”Men bor din mamma i Indonesien eller i Sverige?”

Nu har vi tagit oss med bil från Ödåkra via Landskrona till Köpenhamn, därifrån med flyg till Amsterdam. I Amsterdam hoppade vi på det stora planet som med en yttepytteliten mellanlandning tog oss hela vägen till Denpasar, Bali.

Vi började vår resa 11.30 lokal svensk tid och landade drygt 26 timmar senare på ett hotellrum i närheten av Kuta Beach, med lila och gula innerväggar. Hotellrummet luktar inpyrd rök. Det känns bra att vi bara ska stanna här i två nätter.

De flesta här verkar se att jag kommer från Indonesien och det är redan många som har frågat tveksamt om mitt ursprung och jag försöker berätta. Killen i passluckan frågade var jag kom ifrån, var jag var född, var min mamma bodde och fattade inte mycket av mina (om du frågar mig, extremt enkla och pedagogiska försök att förklara att jag var adopterad…). När jag började illustrera med händerna och visade att ”jag har en biologisk mamma i Surabaya som gav upp mig för adoption, därför har jag också en mamma i Sverige”, gav han tillslut upp med en suck och släppte in mig.

Detta med alla blickar och förklaringar och frågor tyckte jag var väldigt jobbigt förra gången jag var i Indonesien (för 17 år sedan). Den här gången känner jag mig mer förberedd. Det är jag glad för.

Lokal tid är klockan mitt i natten nu och vi ska sova och ladda om för äventyr i morgon!

Vågorna på Kuta beach är stora och mörka sent på kvällen

På resan samlar jag mina tankar i en alldeles nyinköpt anteckningsbok med svarta pärmar i läder. Där det finns wi-fi försöker jag skriva även här. En och annan bild kan hända kommer på instagram också.

Mitt instagram finns på @fine_hulthenakerblom och Sebastians @sebkar

Kategorier
Resor och äventyr

En perfekt kväll med syster och Maggio i Köpenhamn

För snart en vecka sedan hade jag den mest magiska eftermiddag och kväll. Jag, storasyster, Veronica Maggio och uppskattningsvis ett par tusen till.

Jag tog ledigt hela eftermiddagen och direkt efter lunch drog vi till Malmö och sedan vidare mot Köpenhamn. Äventyret började där och då med en fiskburgare på McDonalds och ett parkeringsgarage jag aldrig tidigare sett i Hyllie. Därifrån tog vi tåget till ett sensommarvarmt Köpenhamn där vi strosade upp och ner längs gågatan, fikade världens största bakverk (mitt var utsökt, Marias mindre utsökt) på Café Norden. Vi tog oss också en funderare på det egentliga underhållsvärdet av gatuteater och misstänkte att en bil som stod mitt på torget kanske var en bomb. Köpenhamn sommarens sista dag (31 augusti) borde ju ändå vara ett tillfälle.

Sen tog vi oss lite tveksamt (tveksamt för att vi inte hittade vägen, inget annat) till Lilla Vega där seminariet Future Feminism skulle hålla hus. Mycket intressant. Lite väl mycket snack om kläder men också en del tänkvärda ord som kastades omkring i ett rum fullt med medelklass vita kvinnor och några stackars killar.

View this post on Instagram

Future feminism. Intressant start på kvällen.

A post shared by Josefine Hultén (@fine_hulten) on

I mellanakten köpte vi var sin torr bulle (fralla) och en yoghurt. Satte oss på en kladdig bänk och tuggade.

Sen äntligen 20.23 kom vi innanför dörrarna på Stora Vega. Vi knödde oss fram (Maria knödde oss fram) och tack vare det stod vi mer eller mindre längst fram hela konserten. Alltså konserten med Veronica Maggio. Tjejerna bakom oss var kanske inte lika glada som vi men efter ett tag tror jag de accepterade oss för vi var ju ändå ganska käcka och glada och inte särskilt stora och långa.

Detta var alltså första gången jag såg Maggio. Så underbart härligt att få se en idol (hon är nog faktiskt så nära en idol jag kommer) på ett sådant coolt ställe, en sommarkväll i ett främmande land (nåja).

Jag tog massor med bilder som alla försvunnit nu eftersom min telefon totaldog härom dagen. Tacka gudarna för Instagram.

Kategorier
Resor och äventyr

Vi utforskar Ödåkra

Efter en vanlig dag på jobb och förskola tog jag och en av mina smågangsters bilen till gamla ”Spritan” som finns här i Ödåkra. Byggnaden är i extremt dåligt skick och ägaren har i omgångar blivit ålagd höga böter. Det verkar inte som om det händer så mycket mer än så dock.

Det är en spännande plats och jag tycker att byggnaden är jättefin, eller skulle åtminstone kunna bli.

Vi vågade inte gå in men smög runt på utsidan och tittade och fastän det ligger nästan mitt i bebyggelse fick jag kusliga känslor av övergivenheten. Skräckfilmskänslor.

Genom krossade rutor kunde vi se förfallna skåp och hyllor. Vi hörde vinden dra genom de öppna ytorna och tak och väggar började ge sig åt alla håll.

Tänker mig att det kan vara bra att vi utforskar tillsammans. Kanske undviker risken att han gör det själv…

Hade så gärna velat gå in och känna efter. Men även om vi kunnat känns det som en onödig risk. Det knarrade bara man kikade in genom staketet.

De gamla däcken känns ändå relativt ofarliga. Men eftersom mamman är kinkig och inte vill bli smutsig blir det en ganska kortvarig lek. Istället tittar vi på tåget som kör förbi inte mindre än fyra gånger under den korta tid vi spenderar runt fabrikbyggnaden.

Ja. Inte så mycket mer att upptäcka när man inte kan gå in. Tänk om vi kunde skapa någonting av den här platsen. En ny arena för skapande, en mötesplats för unga eller kanske ateljéer och kontor. Jag startar upp min företag igen och hyr in mig!