Kategori: Blogginlägg (sida 1 av 4)

Tvåtusen nitton

2019 alltså. Känns så rätt.

Jag kände det direkt i morse när jag skulle skriva dagens datum för första gången i år. Jag brukar annars tycka lite illa om att börja skriva det nya året i siffror.

Men inte 2019.

Att det känns så rätt måste ju bara vara ett tecken. För nåt. På att det kommer bli ett hejdundrande bra år eller nåt sånt.

Eventuellt så är det bara ett tecken på att jag har en hang up på det skrivna.

Apropå det så har jag ju verkligen inte skrivit ihjäl mig det senaste. Åtminstone inte här på bloggen. Jag har tänkt en massa på det men inte kommit så mycket längre än så.

Men men. God start till dig som läser och om saker som att söka mina rötter, skriva, leva familjelivet, jobba och att vara människa tänker jag att det bästa är att inte lova något. Typ att jag ska skriva om olika saker snart igen.

Men när det gäller sökandet så kan jag i alla fall meddela att jag är i kontakt med en organisation i Holland som arbetar uteslutande med att söka rötter i Indonesien. Jag har skickat in papper, betalat lite pengar och just nu är min dokumentation på väg till Surabaya! Jag vet inte om de är på väg typ som att de är på flyget, men på något sätt är de i alla fall på väg. Jag har tänkt att jag ska skriva och berätta lite mer om organisationen och hur de arbetar. Men. Jag har lovat att inte lova. Kanske kommer det nåt om det ändå.

Allt gott. Nytt gott!

Josefine Lena Astutik Hultén

Follow my blog with Bloglovin

Meddelande: Jag har nytt namn, eller egentligen nygammalt. Jag har alltid tyckt om namnet Åkerblom, men hur som helst så var det inte mitt från början. När jag gifte mig fick man inte lov att ha två efternamn. Jag ville inte ta bort Hultén helt, därför blev mitt tidigare efternamn ett mellannamn och Åkerblom blev mitt nya efternamn. När Essa föddes började vi fundera på hur vi ville göra med alla namn. Jag ville ju gärna heta samma som alla barnen samtidigt som det ju blev lite knasigt om Essa skulle heta Åkerblom (av uppenbara skäl). Jag var alltså på något sätt tvungen att ändra mitt namn och det kändes rätt att gå tillbaka till mitt ursprungliga och helt enkelt ”bara” heta Hultén och så blev det. När det gäller barnen så heter Essa både Hultén och sin pappas namn och Love och Adam har så klart kvar Åkerblom men ska också få lägga till Hultén.

Mycket väsen för lite kan man tycka. Men i alla fall så innebär detta också att jag bestämt mig för att inte bara ta tillbaka mitt namn utan ta tillbaka det ordentligt. Jag vill liksom pränta in det. Därför har jag också bytt namn på bloggen, vilket är det egentliga meddelandet med hela detta inlägg. Bland annat för att mitt indonesiska namn Astutik ska synas ordentligt. Mer om varför senare.

Den nya adressen är alltså josefinelenaastutikhulten.com

Josefine (mitt förnamn), Lena (mitt mellannamn och även min mammas namn), Astutik (mitt indonesiska namn som min biologiska mamma gav mig) och Hultén.
Lätt som en plätt va?!

Slut på meddelande

Sociala medier – älskade av-och-på-förhållande

Jag älskar mina sociala medier. Genom dem får jag massvis med inspiration. Jag lär mig saker. Jag hittar nya kontakter och får hjälp med saker av folk jag inte ens känner. Jag hittar nya resmål och prylar jag aldrig saknat men verkligen behöver. De hjälper mig att komma ihåg saker. Jag håller mig uppdaterad. Jag har till och med koll.

Men med jämna mellanrum brukar jag också komma till en punkt där jag bara måste ta bort apparna, för att få en paus. Varje gång jag gör det är känslan lättnad och tystnad. Ljuvlig tystnad. Ungefär som när man varit på fest och minglat, pratat, interagerat. Och sedan kommer hem, stänger ytterdörren, sparkar av sig skorna och sjunker ner i soffan. Ensam, full av intryck. Blundar och hör bara tystnad. Jag behöver inte se något jag inte vill se, behöver inte ta ställning. Jag får inga mindervärdeskomplex när jag jämför mig med allt alla gjort och hur glada alla verkar vara. Jag behöver inte intala mig själv att de perfekta liv som rullar förbi på skärmen inte är så perfekta som de verkar. Jag behöver inte försöka förstå att alla resor, renoveringar, löprundor, vänskapliga band… att allt sammantaget inte är det en enskild person (jag) ska sträva efter att uppnå. Jag behöver inte fundera, formulera. Skriva, sudda ut, tänka om, innan jag till slut klickar på skicka. Jag behöver inte bry mig om a l l a  a n d r a  h e l a  t i d e n. Det är sååååå skönt utan allt det där. Att logga ut och koppla ur är underbart.

Men. Efter ett tag kommer ändå den där saknaden. Jag undrar vad som hänt i den där gruppen, om jag missat några roliga event som är på gång i närheten, om jag har någon ny följare eller om någon gillat några av mina bilder.

Jag är helt enkelt fast i den digitala bekräftelsens käft. Jag trånar efter att veta, inte missa. Jag vill ha den digitala bekräftelse och jag ger efter. Installerar mina appar. Sitter där med mobilen i handen igen. Skrollar, skrollar, skrollar. Gillar, gillar inte, kommenterar och svarar. Fotar, redigerar, postar. Njuter av att interagera igen.

Men samtidigt vet jag att jag snart får nog igen. Och jag längtar lite redan.

Brukar du ta paus från sociala medier? Eller hur gör du?

En reflektion om att vara på väg

Jag brukar ofta fotografera bilder på vägar och stigar. Och för mig är symboliken i det att jag alltid känner att jag är på väg någonstans. Många gånger har det inneburit att jag längtat. Längtat till något nytt eller bara till något annat.

Tidigare i mitt blev detta lite min grej. Jag tycker om att göra saker, utveckla saker, förändra och jag var hela tiden ett steg före. Bestämde mig för en sak och höll stenhårt på det, tills det inte var kul längre. Utbildade mig. Till allt och inget. Traskade vidare så fort något kändes fel. Tänkte att det som inte är bra på en plats är kanske bättre på en annan. Jag flyttade, bytte jobb, utbildning, kompisar.

En gång sade en person till och med till mig att ”du kommer ju alltid vilja ha något annat förstår du väl? Det är bara sån du är.” och jag kände att det nog var sant.

Men att vara så gjorde mig ledsen. Jag kände mig rätt tom faktiskt. Därför blev det som ett uppvaknande när jag började inventera i mina egna drömmar. Mitt eget varför och mina egna värderingar.

Och lite sant är det trots allt nog fortfarande. Jag tycker om förändring och utveckling. Jag älskar att lära mig nytt. Skillnaden idag är att jag lärt mig försöka se varför jag gör det jag gör. Jag vill uppåt, framåt, utåt men jag vill också inåt, djupare, närmre och därför flyr jag inte längre.

Jag är på väg och vägen går som den går.
Jag är glad så länge jag får.

En väg.
På väg.
Att vara på väg.
Framåt. Uppåt.
Bakåt.
Stanna och blunda.
Öppna.
Gå bredvid,
runt.
Över.
Under.
Framåt.
Stanna. På väg.

365 nya dagar

Det bästa jag vet. Nya tag, nya utmaningar, tänka om och tänka bättre. 

Och så här är det. Jag har inte ett enda nyårslöfte.
Men. Jag har funderat och funderat och nu har jag färdigställt årets plan.

Saker som jag känner är viktiga för mig att fortsätta fokusera på i år är till exempel att vara i naturen. Där kan jag andas och jag kan tänka. Så fort jag kommer utanför en dörr sluter sig mina ögon nära på av sig självt. Bröstet höjer sig i en djup inandning och jag suckar till av lycka och uttrycker så gott som alltid ”gud va’ skönt att komma ut”. Jag kan bara uttrycka det som att min själ längtar utomhus.

Jag skulle så gärna vilja kunna säga att jag är mig själv ärlig fullt ut. Och jag skulle vilja känna att jag litar på mig själv och mina egna val. Men så är det inte riktigt. Jag har alltid stor beslutsångest. Jag väger nästan alla mina beslut ytterst varsamt, rättvist och noggrant. Jag tror att jag skulle må bra av att lita mer på min egen intuition och inte alltid analysera alla mina val för att komma fram till ”bästa” beslut.

Förra året hade jag som mål att läsa böcker. Det var ett bra mål för mig och jag är väldigt glad att ha kommit igång med läsandet igen. Men allt jag läser är inte alltid bara gott. Bloggar, böcker, tidningar, artiklar, reportage, guider, tips och idéer… det kan också bli för mycket. Nu vill jag också bli bättre på att GÖRA istället för att bara läsa.

Jag vill resa (även om vi var i Karlskrona på världens mysigaste minisemester så vill jag det…) Men det viktigaste för mig är nog ändå att uppleva och upptäcka. Att se. Oavsett var jag är.

Jag vill leva hållbart. För mig själv, för mina barn, för naturen. Jag tycker att detta är så mycket svårare än vad det borde vara och därför vill jag lägga ner extra kraft på att förbättra mig inom just det området.

Att vara kärleksfull och att ge kärlek är inte heller så lätt och självklart som det borde vara för mig. Jag har en tendens att dra mig undan när jag själv känner mig deppig eller nere och undvika att träffa människor. När saker går mig emot har jag också en tendens att gå i försvar, samtidigt som jag mest av allt bara skulle vilja ge upp och lägga mig ner på golvet i en liten hög. Jag vill alltså våga umgås mer med och vara ärlig gentemot de människor jag har i mitt liv och som betyder något för mig. Oavsett om jag är på jättebra humör eller inte. Jag vill att de som betyder mycket för mig ska lära känna mig för den jag är, även när jag är skruttig.

Apropå att vara ärlig tror jag också på att skratt och trams är något jag måste bli bättre på. Jag har kommit en bit på vägen och vågat släppa garden till viss del. Men jag vill våga på mer. Våga säga JA! och våga göra bort mig. Uppmuntra andras idéer. Komma med galna upptåg utan att skämmas när det är det jag känner för (för det gör jag ganska ofta). Jag vill våga mer helt enkelt.

Eftersom jag sitter ner i stort sett hela dagen på mitt jobb och ibland inte går mer än 1000 steg vill jag också få in en bättre rutin för rörelse i min vardag.

Mina SMART:a mål för året har jag utifrån mina inre värderingar samt ovan formulerat till:

  1. Ta chansen att resa och utforska nya vägar före välkända
  2. Våga tramsa (dansa, sjung, skapa, lek)
  3. Prioritera familjen (barnen, mamma, syskonen)
  4. Skriva färdigt ett första utkast av min bok
  5. Andas och ta paus
  6. Träna eller springa tre gånger i veckan
  7. Gå (minst) en promenad om dagen
  8. Inget godis på veckodagar
  9. Välja bra kött och mer grönsaker och frukt
  10. Köp nya saker när gamla går sönder eller tar slut

Paus – snart play

Innan jag helt går vidare till 2017 pausar jag lite och ser tillbaka.

2016 skrev jag mål. Och nu när jag tittar tillbaka på dem så känns det som om jag faktiskt tänkte igenom målen ganska noga. Även om jag inte riktigt minns att jag gjorde det… Problemet med målen för 2016 var att jag inte utvärderat dem någon endaste gång under året. Inte på riktigt. Trots att de var rätt SMARTa och alltså hade kunnat ligga till bra grund för att utvärderas. Jag ser i alla fall nu när jag läser dem att jag har haft målen med mig någonstand där i bakhuvudet, vilket känns ganska bra 🙂

Så här såg de i alla fall ut.

TIO MÅL FÖR ÅRET 2016

  1. Upptäcka minst ett nytt resmål check
  2. Njuta av att vara i naturen check
  3. Testa ett nytt äventyr, som exempelvis åka höjdbanan check
  4. Åka skidor eller snowboard minst en gång check
  5. Upprätthålla en plan för löpning och träning ej genomfört
  6. Springa ett längre lopp än tidigare check
  7. Prioritera mina vänner kan inte minnas hur jag tänkte här men… check, typ
  8. Läsa böcker check
  9. Skratta utan att begränsa mig om något är roligt njae, det kan bli bättre
  10. Krama mina barn CHECK

Jag gjorde dem med inspiration från True Values program. Jag blev rekommenderad att genomföra True Values program samt ett personlighetstest för att hitta och förstå min egen personlighet för drygt ett år sedan vid ett samtal med coachen Sofia Sivertsdotter. Det var någonstans under den här tiden jag började se fördelar med att lära känna sig själv ordentligt för att kunna sätta mål för mig själv och göra bättre val.

Mina (4 av) 10 viktigaste värderingar från True Values program resulterade enligt mina gamla anteckningar ungefär i nedan, vilket i sin tur ligger lite som grund för i princip alla de personliga val jag gör.

  1. Känna – Uppleva
  2. Upptäcka – Lära
  3. Njuta – Ha roligt
  4. Äventyr – Det okända
  5. Närhet – Connecta med någon
  6. Skapa – Designa
  7. Skapa – Planera
  8. Upptäcka – Observera
  9. Spirituellt – Medvetenhet
  10. Vinna – Uppnå

Den korta sammanfattningen av 2016 års mål är att jag känner mig nöjd. Målen hjälpte mig att leva mer så som jag känner att jag mår bra av att leva. Mer så som jag vill. När jag läser målen känns de väldigt små och lite löjliga eller konstiga. Som att åka snowboard/skidor minst en gång eller krama mina barn. Vad ger det att åka en gång? Krama barnen är väl klart att jag gör? Liksom.

Men faktum är att det för mig, efter att inte varit på skidsemester på över 15 år, är mycket värt att ha tagit sig till Vallåsen för fem åk på väldigt trötta ben. Och jag behöver inte känna att ”jag vill också åka skidor” för även om jag inte varit en vecka i Österrikiska alperna så har jag har i alla fall åååååkt!

Och att krama barnen mer har fungerat som ett sätt att sänka garden både för mig och barnen. Jag blir ofta rätt så irriterad och barnen har lätt för att bli arga. Genom att till exempel säga att jag känner mig irriterad och behöver en kram för att kunna tänka har jag faktiskt undvikit en del bråk och mått allmänt mycket bättre. Det känns nästan som ett litet lurendrejeri. Tänk att något kan vara så lätt. Typ.

Det enda mål som jag kan säga att jag misslyckats med så är det att upprätthålla en plan för löpning och träning. Jag har försökt att hålla mig hyfsat aktiv och sett till vardagsmotion så har det fungerat hyfsat. Men jag har verkligen inte varit bra på att springa regelbunden eller träna mot ett mål. Det får bli bättring både på formulering av mål och genomförande till nästa gång.

Idag är det fortfarande nyår på nåt sätt. Därför är det officiellt första dagen på det nya året i morgon. Då gäller det.

josefine_karlskronaFoto: Sebastian Karlsson @sebkar

Nytt år. Nya mål. Snart.

Det börjar närma sig ett nytt år. Och jag tycker väldigt mycket om nästan allt som är nytt och har inför 2017 börjat fundera på vilka mål jag skulle kunna sätta för mig själv. Sen jag började sätta mål för mig själv har jag märkt att saker och ting faller på plats lite lättare och att allt liksom blir lite bättre.

Förra året satte jag upp tio mål som jag nu, när jag började fundera på nya, hittade bland buntar och anteckningar. När jag såg mina mål framför mig kunde jag se att jag (förvånansvärt nog) faktiskt haft de med mig någonstans i bakhuvudet under året fastän jag samtidigt verkar ha förträngt de helt. Och eftersom jag helt glömt att göra det under året känner jag att, innan jag kan sätta upp de nya målen, behöver utvärdera de gamla.

ÅRET 2016

1. Upptäcka minst ett nytt resmål

Ja. Vi åkte till Mallorca med mina föräldrar och med barnen, vilket var mer att upptäcka än vad jag föreställde mig. Vi var i och för sig ganska stillsamma och höll oss mestadels på stranden och i närheten av hotellet. Men jag och Sebastian fick också en heldag för oss själva med bil i bergen då vi verkligen tog oss tid att upptäcka.

Sen får vi inte glömma Karlskrona.
Nytt – check. Resmål – njae – men, check. Upptäcka – check!

2. Njuta av att vara i naturen

I början av året sprang jag ganska mycket, men någon gång under sommaren stannade det av. Lite småskador, förkylningar och allmänt dålig motivation på det gjorde inte saken bättre. Men en sak som löpningen verkligen gett mig är att jag längtar efter luft och natur mer nu än tidigare. Jag är ute och jag njuter. Jag suktar efter lunchpromenaden och väljer ute framför inne betydligt oftare än tidigare. Och naturen gör mig gott. Allra helst den ”riktiga” naturen och långpromenader längs Skåneleden och naturreservat lite här och var har guldkantat kvällar och helger under året. Kopparhatten, Svedberga kulle, Småryd, Domstens strand, Glumslövs backar, Järavallen, Svartedalen… några som fastnat i mitt hjärta.

3. Testa ett nytt äventyr, som exempelvis åka höjdbanan

Jag vet inte riktigt vad jag menade med höjdbanan men jag har i alla fall varit på Kungsbygget och åkte zipline. Det var kul!

4. Åka skidor eller snowboard minst en gång

Heja Vallåsen. Den gamla snowboarden åkte fram, jag tror det var den sista helgen med snö. Det blev några åk och att ramla runt i snön är verkligen som balsam för kropp och knopp.

5. Upprätthålla en plan för löpning och träning

Vad ska man säga. Nej. Det har inte gått så bra. Jag har försökt göra och följa ett antal olika planer och ibland gick det väldigt bra men mestadels bara trögt. En sak som jag reflekterat över är att det många gånger känts som att det är alla appar och löparklockor som springer och inte jag. Därför var det skönt att sluta med program i runkeeper men också knasigt eftersom det blev att jag slutade nästan helg. Just nu vet jag inte riktigt vad jag vill med min löpning och funderar på att inför 2017 istället sätta rörelsemål och inte bara löpning. Apropå appar och klockor så skaffade jag mig en apple watch i slutet av sommaren och den hjälper mig i alla fall att hålla en hyfsad standard på det dagliga rörelsemålet men det kan bli sååååå mycket bättre.

6. Springa ett längre lopp än tidigare

2016 blev året då jag sprang Göteborgsvarvet! vilket fortfarande känns helt magiskt. Det räcker med det.

7. Prioritera mina vänner

Här vet jag inte riktigt vad jag skulle prioritera mina vänner framför. Ovänner? Hm…

8. Läsa böcker

Jag började läsa och låna och köpa och skriva. Allt på en gång och jag är så oerhört glad att jag läser igen. Jag skulle kunna göra långa listor och utläggningar om hur människor (karaktärer) i böcker påverkar mig och hur jag blir lite ledsen varje gång jag fantiserar om hur en huvudperson ur en gammal bok mår eller vad hen hittar på och sen kommer på att personen ju inte finns på riktigt!

9. Skratta utan att begränsa mig om något är roligt

Ja. Jo. Kanske inte riktigt. Jag har träffat de som kan skratta värre. Men jag har skrattat mer än på länge, särskilt sen jag bytte avdelning på jobbet och fick ett helt team att hänga med om dagarna. Tummen upp för kollegor man kan skratta med.

10. Krama mina barn

Det låter kanske dumt och självklart, men ibland glömmer jag faktiskt bort hur positivt närhet och kärlek påverkar en. Jag har använt detta lite som en strategi. Min yngsta har en tendens att bli väldigt arg och ju mer han skriker desto mer skriker jag och desto mer skriker han. Jättedumt och väldigt icke-konstruktivt. Därför började jag att testa att låta honom vara arg, säga att det är okej men att det kan vara bra att försöka lugna sig lite. Kanske det till och med skulle hjälpa att bara vara arg och samtidigt kramas. Och sen fortsätta prata.

Det funkar faktiskt! Det som ibland kan vara svårt det är att komma ihåg det.
Kärlek.

En liten resa är också en resa

Jag längtar efter att resa!

Paris, New York, Island. Berlin, San Fransisco, San Sebastian. Helsingfors, Oslo, Kuba. Det finns många platser som står på listan och eftersom både jag och Sebastian fyller 25, eller 35 var det visst, i år så tänkte vi oss att en liten resa kunde sitta på sin plats.

Men eftersom jag/vi

  1. är ganska dålig(a) på att spara
  2. råkade köpa ett hus förra året

så finns det inte så mycket utrymme för att resa.

Men då pratade vi om vad det egentligen är som är det fina med att resa. Och kom fram till att det, i alla fall mer eller mindre, är:

  1. att se nya platser
  2. att komma iväg hemifrån.

Eftersom inga av de kriterierna är särskilt svåra att uppnå kom vi på att vi faktiskt lätt kan komma iväg på en ”resa” utan att det behöver kosta tusen många pengar.

Så. Efter att ha diskuterat en helg till Köpenhamn eller Stockholm. Eller (min favorit) Göteborg så kom vi på att där har vi ju redan varit. Flera gånger dessutom. Alltså = inte en resa i dess rätta bemärkelse. Och det visade sig och kosta massa mera cash än vad jag känner att jag har över just nu (särskilt efter att bilen hade fjädrar som helt plötsligt skramlade och visade sig peta rakt in i däcken och såklart behövde bytas). Jag började istället surfa runt på diverse hotellsajter och sökte på billigast möjliga hotell i kombination med städer i Sverige som jag aldrig varit på.

Efter en inte så lång stund hittade jag på Nordic Choice Hotels ett hotellrum till bra webbpris, fredag till söndag i Karlskrona. Tankar på min fina morbror Peter som dog tidigare i år och hans seglatser med HMS Karlskrona kan ha spelat en avgörande roll här, utöver det faktum att jag aldrig varit i Karlskrona. Men oavsett så blev det snabbt och lätt beslutat.

Vi ska ut och resa!
Helsingborg-Karlskrona t/r.

Så hit med alla era bästa tips. NU. Vi vill verkligen upptäcka allt vi bara kan på helgens strapatser.

(Jag packar ner löpkläder, skrivdon och böcker som en back-up. Men jag har full tillit till att ni ger mig allt ni har nu.)

En vecka kvar av #nanowrimo

Jag tänkte att jag skulle dela med mig av hur det går för mig i min senaste skrivutmaning #nanowrimo.

Och ärligt talat går det rätt så kass. Åtminstone om man ska räkna ord, vilket ju är själva poängen! Om det hade varit tankar man skulle räkna hade jag som vanligt lätt varit i mål redan. Men men. Så här har det i alla fall gått.

Det började bra och jag var ganska nöjd med min planering för skrivandet. Jag skrev ett par hundra ord om dagen, vilket kändes väldigt lite men dock ändå mer än inget alls. Jag har skrivit 2000 ord, det är ju liksom knappt någonting. Hur ska detta kunna bli en bok? Målet var att jag skulle skriva så mycket som möjligt och jag är glad faktiskt att det blivit något över huvudtaget. Försöker att inte tänka så mycket på det där med 50000 ord som är det egentliga målet just med #nanowrimo.

Men efter två veckor ungefär tog det lite stopp. Samma sak som hände med den andra berättelsen jag började skriva på hände. Jag slutade tro på den. Men jag har bestämt mig för att ändå försöka. Jag ska försöka skriva november ut med målet att då ha en arbetsversion 1.0 att utgå ifrån, hur lång den är spelar inte så stor roll. För jag tror att det är det som behövs. Berättelsen håller inte, det känner jag ganska tydligt. Men grejen är ändå att jag verkligen vill skriva just den här berättelsen. Därför tror jag att jag måste göra det, och utifrån ett första utkast se hur jag kan arbeta vidare för att den ska kunna bli hållbar.

Eftersom jag nu har bestämt mig för detta så försöker jag också tänka på det jag faktiskt har gjort istället för det jag inte har gjort. Jag har alltså:

  • skrivit 2000 ord på berättelsen jag vill berätta
  • jag har delat in berättelsen i ”kapitel” och har påbörjat 8 kapitel
  • jag har skapat ett karaktärsgalleri i en google-presentation som kan förändras och fortsätta leva efter behov
  • jag har påbörjat ett mer välutvecklat synopsis att ha som underlag när jag kör fast

Den sista punkten skulle jag egentligen vilja vänta med till efter november är slut, men som vanligt klarade jag inte riktigt av att vänta. Syftet är att det ska hjälpa mig att få syn på var berättelsen inte håller, vilka relationer som inte är trovärdiga och var de behöver justeras för att driva berättelsen framåt mot den utveckling jag vill se hos huvudpersonen. Vad ska liksom hända (konkret) i bokens olika vändpunkter? Jag har en hyfsat bra bild av vart jag vill nå och vilket budskap jag vill få till, men huret kvarstår.

Wish me luck.

fullsizerender-3

Det är väldigt lätt att längta tillbaka till sommaren

Jag hittade bilder i kameran från vår campingsession på Ven i somras och det är inte så jättesvårt att länga tillbaka till årets varmaste dagar. Solen, havet och semestern.

Sebastian spelade med bandet (Institutionen) på Ökända musikfestival och jag ville så gärna uppleva festivalen jag hört såååå mycket om. Och eftersom barnen var hemma fick det bli så att vi drog över till ön allihop. Jag velade fram och tillbaks i flera veckor innan jag tillslut dagarna innan bestämde mig för att ge mig på ett försök att tälta med kidsen. Köpte tält och sovsäckar.

img_0351img_0170

img_0016img_0063img_0119