Jag är adopterad

Jag har något roligt att berätta. Det handlar om att jag är adopterad. Det kanske inte kommer som årets överraskning. Jag förstår det. Men det jag vill berätta är alltså inte att jag är adopterad. Det tänker jag att ni kanske vet. Det är mer att jag vill berätta om ett projekt jag arbetat med som jag kallar Jag är adopterad. Jag är adopterad är tänkt att fungera som en plattform för den som är adopterad där en kan dela med sig av tankar och berättelser. Saker som kanske är svårt att prata om men ändå kan behöva komma ut. Du kan läsa mer om varför jag ville starta sidan i inlägget Därför vill jag starta “jag är adopterad”. På sidan finns också information om hur du gör om du själv är adopterad och vill skriva något på sidan. Känner du någon du tror vill skriva på sidan tipsa gärna. Fortsätt läsa

Väntan, väntan

Du som följer vet att jag just nu mest går och väntar. Väntar på att något ska hända i min röttersökning. Något, vad som helst, som kan berätta något om mina biologiska rötter. Det finns mycket information om hur ofta vi svenskar rör våra mobiltelefoner på en dag och om hur länge, hur mycket och till vad vi använder dem till. Från olika källor kan jag läsa att svensken rör mobilen mer än 2600 gånger på en dag. Och i snitt spenderade jag, enligt uppgifter i min smartphone, 10 procent av min tid vid min mobilskärm den senaste veckan. Och ja, jag har mer eller mindre stenkoll på min skärm konstant. Jag har mobilen liggande på skrivbordet på kontoret och hemma har den en plats där jag lätt kan se den i princip hela tiden. Kanske lite väl många, men varje gång jag hör det där burrande ljudet väcks ändå Fortsätt läsa

Fortsättningen

Jag skrev en del 1 för längesedan i vad jag tänkte mig skulle bli en fortsättning. Ett berättande om mitt sökande baserat på rapporter från den organisation jag anlitat för att hjälpa mig att söka efter mina biologiska rötter.  Tankar om rapporternaI första delen sammanfattade jag den första rapport jag fick från Stitchin Mijn Roots. I rapporten punktade olika steg som tagits i Surabaya och hur de nu planerat att gå vidare. När jag fick den första rapporten hade deras utsände i korta drag påbörjat arbetet med att säkerställa vem som bor och vem som bodde var på den adress som fanns angiven som min och min mammas bostadsadress vid tidpunkten då hon lämnade bort mig. Underlaget var egentligen ganska skralt men det tog ändå mycket tid och energi av mig att ta in det. Jag läste varje ord ytterst långsamt. Bearbetade varje mening och försökte tolka varje mellanrum som Fortsätt läsa

Del 1. Rapport från sökandet – Hur kan man greppa något som händer på andra sidan jordklotet?

I hereby send you the report of the search made by our correspondent Polly. It has an open end, we would like to go back soon for a follow-up since Polly has not been able to speak to the residents of the address in your documents. His search was a three day journey trough the village. He spoke a lot of people but no positive ending so far.  Det var längesedan jag skrev nu. Jag vet. Och det beror inte på att det har stått helt stilla i sökandet, utan mer på att jag inte riktigt kunnat sammanfatta det som händer på andra sidan jordklotet. När man tar hjälp av Stichting Mijn Roots (My Roots Foundations) som jag har gjort så påbörjar de själva sökningen inom två månader från det att de fått all dokumentation. Jag postade mina papper i december månad och i mitten av januari fick jag den Fortsätt läsa

Stichting Mijn Roots hjälper mig att söka mina rötter

Jag har påbörjat min sökning med hjälp av en organisation. Jag fick tips om Stichting Mijn Roots (My Roots Foundations) från andra som tagit hjälp av dem och nu är jag alltså igång. I det här inlägget tänkte jag i korta drag beskriva hur långt jag kommit hittills och hur det hela går till. Under förra året sökte jag till Spårlöst. Och jag väntade rätt länge på att de skulle höra av sig. Men när det inte blev något bestämde jag mig för att fortsätta mitt eget sökande. Jag har från flera olika håll hört talas om organisationen Stichting Mijn Roots, som är en ideell organisation som inriktar sig på röttersökning från Indonesien. För adopterade av adopterade. Länk till Stichting Mijn Roots – Sidan är på holländska men om du översätter den med till exempel googles eget verktyg förstår man innehållet hyfsat. De som driver organisationen är adopterade från Indonesien, Fortsätt läsa

Att söka sina rötter – ett steg i taget

För några veckor sedan fick jag nys om att Spårlöst sökte personer till en ny säsong. Jag knåpade ihop ett brev och sökte. Jag har inte fått något svar och jag har inga direkt höga förväntningar på att jag ska komma med, eftersom jag antar att antalet sökande är många. Men att söka till Spårlöst blev en spark i baken. Från att inte riktigt veta vare sig om eller hur jag ska ta tag i sökandet var det mycket steget att söka som gjorde att jag faktiskt bestämde mig för att nu är jag redo. Men var börjar man egentligen? Även om jag har väntat i hela mitt 36 år långa liv är det inte helt klart och tydligt vad jag ska göra nu när det faktiskt är dags. Just nu befinner jag mig i något slags första steg och jobbar med att samla information samt fundera över hur jag Fortsätt läsa

Surabaya del 2: Vi hittar det som varit mitt barnhem

Vi sitter i en bambumöbel med blommiga dynor hemma hos mr Henry. Han och hans fru bjöd in oss utan att tveka. Rummet har konstiga vinklar och en trappa som jag inte lyckas lista ut vart den leder. Det är mörkt ute och det regnar. Fönster och dörrar står öppna och som på de flesta platser vi varit på i Indonesien känns det knappt någon skillnad på inomhus och utomhus. Jag är nervös. Ser mig om i rummet och försöker memorera alla detaljer. Platsen, känslan, stunden. Jag snubblar på orden när jag försöker berätta vad vi gör där. Jag vill förklara att jag vet att barnhemmet inte längre finns kvar, att jag bara vill veta om det var här på gatan det låg. Jag vill inte att de ska känna sig påträngda men jag vill samtidigt veta så mycket som möjligt. Jag vill veta hur länge de bott på gatan, Fortsätt läsa

Surabaya del 1: På besök i staden där jag föddes

Nu är det ett år sedan jag besökte den stora, smutsiga, hetsiga, obegripliga staden Surabaya. Min födelsestad. För första gången. Det var egentligen “bara” tänkt att vara en tvåveckors semesterresa på Bali, men lite i sista sekund bokade vi in ett dygn även i Surabaya. Jag ville inte leta efter något på riktigt, bara se lite av staden och känna efter hur det skulle kännas att vara där. Så ett dygn kändes bra. Jag visste inte heller om jag skulle vilja prata om det när jag kom hem igen, därför berättade jag inte för folk att vi skulle dit. Men det påverkade mig såklart mycket. Jag var så förväntansfull samtidigt som jag inte vågade hoppas på något alls. Inför besöket var jag nervös och sammanbiten. Surabaya ligger på Java och vi visste att det skulle vara en kontrast jämfört med Bali. Det liksom bullrade och stadens karaktär kändes med en Fortsätt läsa

Hur känns det att vara adopterad?

Jag är adopterad. Jag kom till Sverige från Indonesien för 36 år sedan, då var jag tre månader gammal. Så länge jag kan minnas har jag vetat om att jag varit adopterad. Min mamma pratade ofta om det. Vi tittade på fotografier från då hon hämtade mig. Hon läste böcker om hur barn i Indonesien hade det. Hon berättade allt hon visste. Jag tyckte om att prata om det och om mig själv, precis som alla barn gör. Men ju äldre jag blev desto mindre ville jag prata om det. Jag minns att jag som yngre ofta fick frågan Hur känns det att vara adopterad? Fram till för bara några år sedan brukade jag alltid svara att det kunde väl inte jag veta. ”Jag har ju aldrig inte varit adopterad”, sa jag lite kaxigt. Jag har alltid sett mig själv som väldigt svensk och ville helst bara vara som alla Fortsätt läsa