Om att åka på utflykt och om att (inte) skriva

Jag har varit på utflykt. För mig själv. Jag tog bilen och rusade ner till Lund direkt efter jobbet. Kom förstås iväg senare än jag tänkt mig från kontoret och hann inte gå den där mysiga promenaden i den mysiga staden. Bland höstlöven i alla de perfekta färgerna. Förbi nationer och studenterna på cykel, personer med kaffe i ena handen och kärleken i den andra.

Det hade nästan blivit mörkt när jag kom fram men jag hann se att universitetsbiblioteket var inklätt i röda murgrönor. Från mark till topp. Och jag hann med att nästan bli överkörd av ett gäng cyklister eftersom jag inte förstod var gångbanan började och slutade.
Jag hann besöka Skissernas museum. Så coolt. Första gången.
Och jag hann lyssna på Sandra Beijer. Grym kvinna.

Jag funderar på och låtsasleker med tanken att jag skulle kunna göra sånt där som hon gör. Till exempel som att jobba med att skriva hela dagarna (inte så långt ifrån), helt och hållet kunna styra sin egen dag (lite längre), skriva böcker… Hm. Jag skriver faktiskt inga böcker alls som det är just nu, men ibland tror jag att jag nog hade kunnat om jag bara lagt väldigt mycket mer tid på det. 

Jag har i alla fall hon som är så där en 10-11 år. Det är en tjej som kanske skulle kunna bli en person i en bok.
Flera gånger har jag hört att en bra grej för den som vill skriva bok är att mejsla ut karaktärer som en känner att det kan gå att umgås med en längre tid. Kan jag det? Med henne. Jo. Hon är inte helt dum ändå. Hon är till och med rätt kul tror jag. Kanske en sån som säger roliga saker. Och han med de vackra ögonen. Kommer inte ens ihåg vad han heter. Jag skriver nog för sällan om jag inte vet vad en av huvudpersonerna i min bok heter. Han är snäll. Han vet saker. På ett bra sätt. På ett klokt och fint sätt. Men han skulle aldrig säga att han vet. Han skulle bara stå där och vara säker och trygg och varm och mjuk. Och hans hår vill man bara kamma och dra mellan fingrarna. Lockarna. Och sen är det hon med stort H. Hon är ju den bästa. Samtidigt är hon den som är svårast. Hon blir tyvärr svårare att greppa efter hand som berättelsen går. Det gör det svårt att skriva henne. Men jag tror det är för att hon blir ledsen. I början är hon på ett visst sätt som är lättare på något sätt. Sen när hon förändras vet jag inte hur det ska gå till.

Jag får fortsätta jobba på det helt enkelt.

Förutom boken som inte är en bok så skriver jag dagbok igen. Skriver något litet varje dag. Ibland väldigt mycket ibland mer. Bästa tiden är på morgonen. När jag glömt att skriva och ska göra det lite snabbt på kvällen gör jag mer en reflektion än en dagbok. Tre bra saker idag. Förvånansvärt bra grej att verkligen hitta saker jag gjort som jag själv känner mig nöjd med. Det började som en uppgift jag fick av min terapeut. Hon tyckte jag behövde träna på att se saker jag gör och inte bara fokusera på sakerna jag inte gör. Det funkar bra faktiskt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *