Jag skrev en del 1 för längesedan i vad jag tänkte mig skulle bli en fortsättning. Ett berättande om mitt sökande baserat på rapporter från den organisation jag anlitat för att hjälpa mig att söka efter mina biologiska rötter. 

Tankar om rapporterna
I första delen sammanfattade jag den första rapport jag fick från Stitchin Mijn Roots. I rapporten punktade olika steg som tagits i Surabaya och hur de nu planerat att gå vidare. När jag fick den första rapporten hade deras utsände i korta drag påbörjat arbetet med att säkerställa vem som bor och vem som bodde var på den adress som fanns angiven som min och min mammas bostadsadress vid tidpunkten då hon lämnade bort mig. Underlaget var egentligen ganska skralt men det tog ändå mycket tid och energi av mig att ta in det. Jag läste varje ord ytterst långsamt. Bearbetade varje mening och försökte tolka varje mellanrum som något som var värt att bevara. Jag kan läsa rapporten idag och fortfarande hitta nya tolkningar.

Efter den första rapporten kom ytterligare en efter ungefär 3-4 månader. Den här rapporten tog ännu längre tid för mig att bearbeta och jag har försökt skriva om det på bloggen flera gånger. Men det blev aldrig något. Jag visste inte riktigt vad jag tyckte om det som stod i rapporten och därför visste jag inte heller hur jag skulle beskriva det. Det blev ungefär precis så som jag misstänkte att det skulle bli. Jag redde inte ut att rapportera ”live” efter varje rapport. 

Tankar om processen
Sökandet pågår konstant och det finns inget del 1 eller 2 att prata om. Även om jag tillsynes påbörjade den här resan för kanske 2-3 år sedan så har processen pågått i mig långt innan dess. Förmodligen hela mitt liv. Det är nog förresten så jag skulle vilja beskriva att det är att vara adopterad, till alla de som någonsin frågat. Att vara adopterad är för mig ett konstant sökande. Och då menar jag inte bara efter svar på frågor eller fysiska personer. Eller efter tillhörighet och identitet. Utan kanske mest av allt ett sökande efter att förstå mina egna känslor, tankar och reaktioner. Pusslet vill inte riktigt lägga sig. 

Du undrar förresten kanske vilka omvälvande nyheter som stod i den där rapporten. Jag vet inte om det egentlige var särskilt stort det där som stod i rapporten. Hur kan det då vara så svårt att bearbeta tänker du kanske? Ja, du. Den som det visste.

Tankar om en pappa
I rapporten kan jag läsa att huset på Jl. Ketintang 201 1981 ägdes av en (avliden) man vid namn x som lämnat efter sig fyra barn som följaktligen stod som ägare av huset. Ett av barnen bodde i huset 1981. Prasono. Den utsände har pratat med nuvarande ägaren som köpte huset av Prasono och hans tre syskon 2004.

Den utsände informerar om att nästa steg är att försöka få kontakt med Prasono och ”på ett fint sätt” fråga honom om Maisyaroh som 1981 enligt uppgifter arbetade hos honom som hembiträde. 

Det jag tänker när jag läser detta (om och om igen) är inte att Prasono kanske är min pappa och att det kanske är så att jag snart får kontakt med honom. Jag tänker att han kan vara vägen till Maisyaroh. Vägen till min mamma. Men oj. Ja, jo. Jag förstår ju också förstås att jag, enligt konstens alla regler också borde ha en pappa. Detta är nog nästan första gången jag tänker den tanken. Jag har en pappa som jag kanske kommer hitta. Och det kan vara han.

Nästa fråga. Vill jag möta en pappa? Vill jag möta Prasono? Jaha kära vänner. Från att ha blivit uppfostrad av en mamma, bortlämnad av en mamma, numera också vara en mamma. Till att inse att, jo, ja. Livets gåta börjar med, visserligen en mamma, men faktiskt också en pappa. Och. Ta da! Här kan han vara. Prasono. Married a few time (has no regular wife). Lives i Malang. Eller också är det inte ens i närheten så att han är min pappa. Bara en person som kanske korsat samma vägar som min biologiska mamma.

Hur blir livet sen då?
Vad händer med livet om jag faktiskt hittar familj där nere. Hur ska vi kommunicera? Kommer de vilja kommunicera? Ska vi i sådana fall hålla kontakten? Hur ska jag hinna med och orka med en familj till? Eller blir det jag hittar ens familj? Tankarna fortsätter. Fortsättning på det? Förr eller senare 🙂

Tankar om ett vinter i P1 Madeleine In Hwa Björk sommarpratare tidigare i år och i vinter pratar hon igen. Det var efter der jag faktisk satte mig ner och skrev den här fortsättningen som inte är del 2 eller 3 utan just bara en fortsättning. I sitt Vinter i P1 satte hon återigen ord på så mycket. Hon fångar tankar och formulerar. Får mig att känna en sorts lättnad. Hoppas att många många lyssnar på programmet. Du som är adopterad, du som känner någon som är adopterad eller du som någonsin funderat på hur det där med adoption kan påverka en person. Lyssna på Madeleines Vinter i P1 hon är också intressant att följa på Instagram @madeleine_inyoung

Och just det. God fortsättning. Vi har ätit köttbullar här idag.