Surabaya del 2: Vi hittar det som varit mitt barnhem

Vi sitter i en bambumöbel med blommiga dynor hemma hos mr Henry. Han och hans fru bjöd in oss utan att tveka. Rummet har konstiga vinklar och en trappa som jag inte lyckas lista ut vart den leder. Det är mörkt ute och det regnar. Fönster och dörrar står öppna och som på de flesta platser vi varit på i Indonesien känns det knappt någon skillnad på inomhus och utomhus. Jag är nervös. Ser mig om i rummet och försöker memorera alla detaljer. Platsen, känslan, stunden. Jag snubblar på orden när jag försöker berätta vad vi gör där. Jag vill förklara att jag vet att barnhemmet inte längre finns kvar, att jag bara vill veta om det var här på gatan det låg. Jag vill inte att de ska känna sig påträngda men jag vill samtidigt veta så mycket som möjligt. Jag vill veta hur länge de bott på gatan, Fortsätt läsa