Iiris Viljanen slår an en känsla

Iiris slår an tangenterna på pianot, och samtidigt slås något an i mig. Känslan som fyller rummet är sådär stark så att det vibrerar någonstans mitt emellan magen och halsgropen. Jag har glömt hur musik kan få mig att känna. Vad toner kan få mig att vilja. Det skapar ljud i mig som vill ut. Ord som vill sättas i sitt sammanhang. Iiris är rätt och fel på samma gång. Hon är sig själv och på ett sätt är hon precis som jag förväntade mig. Ändå blir jag förvånad av hur mycket jag kan njuta av stunden. Det är något extra vackert i de stunder det bara är Iiris och pianot. Hon går helt upp i att bara spela och blir nästan ett med sitt instrument. I kombination med hennes halvt talade, halvt sjungna finlandssvenska texter blir uttrycket personligt. Starkt men också skört. I kombination med det samtal som följer Fortsätt läsa

Att mötas av ljuset

Vårens första dag mötte mig idag. Hoppade över lunchen, åkte hem tidigare och jobbade eftermiddagen hemifrån. När jag kom hem öppnade jag altandörren och tog ett par steg ut. I strumplästen. Solen värmde. På riktigt. Ljuset bländade och luften lätt som bara vårluft kan vara i det djupa andetaget.
 Blå himmel.

Den skrivande fortsättningen

Jag har en idé men jag verkar inte komma så mycket längre. Det visade sig vara svårare än jag trodde bars att komma igång och få ner idén på papper. Idag har jag försökt att utgå från min idé och sammanställa handling, huvudpersoner, signifikanta händelser och liknande. Men jag kommer liksom ingen vart. Min idé verkar inte vara någon bra idé längre. Tillsvidare fortsätter jag lyssna på min nya favorit Författarpodden med Frida och Agnes. Där får jag bra idéer, kraft i lurarna när jag springer och åtminstone en känsla av att jag kommer kunna skriva den där boken någon dag (även om det kanske inte är precis just nu). Jag fortsätter också läsa Så gör jag av Bodil Malmsten och enligt henne räcker det ju faktiskt med att jag vill. Du vill skriva, det räcker med det.

Om att skriva

Jag har börjat skriva. Eller… jag har börjat fortsätta skriva. När jag var liten skrev jag sagor. Som tonåring skrev jag dagbok, som en dåre skrev jag dagbok. Sen fick jag en skrivmaskin och började skriva texter. Tankar. Där någonstans mellan raderna blev tankarna dikter och sen dagbok igen. En period skrev jag sms så att fingrarna blödde. På min första riktiga mobiltelefon, Nokia 3310. Det blev mail, uppsatser, brev, jobbansökningar, reflektionsprotokoll, utvärderingar, artiklar, facebookinlägg, tweets. Så länge jag kan minnas har jag älskat att skriva. Jag har alltid älskat ord. I en tråd på Facebook såg jag frågan “Varför skriver du?” och jag började fundera en del på det. Det enklaste svaret är nog helt enkelt “för att jag måste”. I ett samtal med coachen Sofia Sivertsdotter berättade jag att jag kände mig vilsen och att jag hade svårt att göra val. Vi pratade bland annat om att jag ville arbeta kreativt men Fortsätt läsa