Senvintervardag

När vi gick hem idag var himlen nästan vit. Klockan var 16 och himlen var ljus. Det börjar bli vår. Vi tre spatserade långsamt, hand i hand. Gick från den enda sidan av gatan över till den andra. Sedan tillbaka igen. De båda ville trampa i buskarna. Jag sa nej. Sen trampade de ändå. Promenaden ledde våra samtal och samtalet bestämde våra steg. Jag andades in den stilla ljusa luften. Såg fåglarna cirkulera ovan våra huvuden. Hörde ljudet från bilarna på vägen, alldeles nära och på avstånd. Vi gick njutsamt utan mål och lyckan av att kunna vara nära i en så enkel stund uppfyllde mig på ett underbart sätt. Vi gick till Hemköp och köpte äpplen. Ett grönt till mig och ett till stora. Ett rött till lilla. Det knastrade saftigt mellan tänderna och vi gick tysta bredvid varandra med våra äpplen. Stora tappade snart sitt gröna äpple och Fortsätt läsa

Ung kärlek.

Syster. Vi pratade en dag om kärlek. Ung kärlek. Och du mindes känslan av att vara så förbaskat dumkär i någon att man bara inte kunde tänka på något annat. Och sen mindes du känslan när du äntligen mötte honom och han öppnade munnen och allt bara försvann. Kommer du ihåg? Om man får sådana känslor. Om jag har känslan att jag inte kan tänka på något annat än just en person. Jag vaknar på natten och kan inte somna om för jag kan ju inte sova när jag bara är dumkär hela tiden. Jag har aldrig pratat med honom. Jag har aldrig träffat honom. Men jag har skrivit och fått svar. Vi har funderat tillsammans och det är känslan av hans sätt att bemöta mig som får mig att känna såhär. Tänk. Tänk om det blir precis som för dig fast omvänt. Tänk om jag äntligen möter honom och Fortsätt läsa

Morgonen hos mormor och morfar

Klockan är 7.15. Min fina mamma står med lillebror i köket och bakar bröd(!) Pannkaksbröd. Brödet vars doft tar mig tillbaka i tiden och får mig att minnas min egen barndom och tiden då det var jag som stod på pallen bredvid och vill röra, vispa, blanda och bestämma. Storebror lyssnar på en hysterisk Absolute Music skiva som snurrar på repeat i min tonårsstereo med dubbel kassettbandspelare och som säkert väger minst lika mycket som jag. Han dansar som besatt och använder den antika golvlampan som någon typ av danspåle. Jag försöker att inte säga ifrån eftersom jag bara älskar att han (och jag) får skapa sådana minnen, men jag vill egentligen mest bara skrika och försöka förklara för honom att lampfoten säkert är lika gammal som morfar (minst) men inser att det inte skulle ha någon effekt åt det håll jag tänker mig, utan mer skulle lett inpå att Fortsätt läsa